Ibland känns det
som om du dör
så himla långsamt.
Och fastän det är något som
inte stämmer nu
när du säger att du är så lycklig.
Och fastän att allt är så bra.
Så är du ändock
mitt i all denna förnekelse
så plågsamt levande.
Är det kanske det jag älskar
mest hos dig?
Din vibration gentemot universum.
Motståndet.
Revolutionen.
Du kommer aldrig
att dö i mitt hjärta.
Det är jag
som måste födas på nytt.
onsdag 17 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar