För en gångs skull.

-Får jag titta? Hon lyfter lite på min tröjkant. -Javisst, säger jag. Hon lyfter lite försiktigt, -Coolt! Hon låter fingrarna följa linjerna utefter min tatuering. Hennes hår är candyred. Lyser som ett stoppljus bland dom övriga bargästerna. Hon är kraftig och igentligen inte alls min typ. Det hänger ringar i näsan, ögonbrynen, läpparna båda kinderna är punkterade o en sten är placerade ytterst på staven på varje sida. Det får henne att se ut lite som en fisk.
Medans jag hör min röst artigt svara på hennes tilltal lägger jag märke till att hon har en rejält tilltagen "hylla". Jag har aldrig varit särskilt mycket för stora bröst men tanken om hur det skulle vara att komma över just dom här hinner susa förbi i min hjärna.

-Jag är inte den du tror, säger jag plötsligt. Hennes tungt sminkade ögonfransar nästan nigar. -Nähä vem är du då? Hon ler. -Det spelar ingen roll, jag vill bara knulla, säger hon. Nu hör man att dialekten en gång varit norrländsk. -Jag har lite kola också! Jag funderar på varför hon släpat med sig och parkerat sin stackars fem år yngre pojkvän några bord bort. Han ser ut precis som Kleerup. Läskigt
Jag sitter inte på nån fräsig krog på Stureplan utan en liten kvarterskrog i en förort till Göteborg och det slår mig, lite sorgset, hur kass och förutsägbar den här lilla bubblan till värld jag befinner mig i har blivit.

-Vi skiter i det, säger jag lite slappt. -Jag orkar fan inte. Det är en lögn. Jag har helt enkelt tankarna på annat håll. Anneli, vem fan är hon?
Jag sitter där i min egen alkoholdimma som efter tjugo års supande känns oerhört slentrian.

Ansiktena som viner förbi, grabbarna som stöter till mig när dom försöker lägga sin beställning i hopp om att få igång lite gruff. Tobias bakom baren. Blicken vandrar som en hök, full koll. Drinkar blandas och öl slungas ut i ett rasande tempo. Konstigt nog får jag alltid mina drinkar utan att behöva säga någonting. Bra kille Tobias.
När jag går skakar jag dörrvaktens hand. I min hand ligger en ihopvikt hundring. Är det något jag lärt mig så är det att hålla sig väl med dom lokala vakterna. Särskilt på mindre ställen.

Samtidigt som jag ser min svart taxi glida upp utanför entrén känner jag Röda Norrländskans arga blick i nacken. Det sista sms:et från Anneli kom för två timmar sedan.

Lustigt nog är det med en triumferande känsla som jag äter min ljumna mosbricka hemma vid köksbordet. Två Ipren, en sömntablett och ett stort glas O´boy.

Jag är stolt över mig själv. Jag sa nej. För en jävla gångs skull.