Luffaren.

Jag har drivit på haven.
En flotte.

Kalla vindar, kallt vatten.

Jag ser mig själv i spegeln.
För handen utefter min kind.
Vad hände med dom här 15 åren.

Trodde aldrig jag skulle hitta hem.
Eller komma till en öppen dörr.

Slutat tro
på
tron.

Vågor av kallt vatten.
Underligt
men det vänjer man sig vid.

Jag förstod inte förrän jag hängt
min rock i hallen.

Började äta igen.
Började andas.
Allt omkring mig fick färg och doft.

Konstigt
färg och dofter vänjer man
sig aldrig vid.

Mitt lilla knyte i sanden.
Ett fåtal ägodelar där.
Jag står vid havet.

Allt var på lek.

En flotte måste byggas.
Jag gick utan rock och handskar.

Sånt vänjer man sig aldrig vid.

Kalla vindar, kallt vatten.

Jag för min hand utefter kinden
sånt vänjer man sig aldrig vid.