Luffaren.

Jag har drivit på haven.
En flotte.

Kalla vindar, kallt vatten.

Jag ser mig själv i spegeln.
För handen utefter min kind.
Vad hände med dom här 15 åren.

Trodde aldrig jag skulle hitta hem.
Eller komma till en öppen dörr.

Slutat tro
på
tron.

Vågor av kallt vatten.
Underligt
men det vänjer man sig vid.

Jag förstod inte förrän jag hängt
min rock i hallen.

Började äta igen.
Började andas.
Allt omkring mig fick färg och doft.

Konstigt
färg och dofter vänjer man
sig aldrig vid.

Mitt lilla knyte i sanden.
Ett fåtal ägodelar där.
Jag står vid havet.

Allt var på lek.

En flotte måste byggas.
Jag gick utan rock och handskar.

Sånt vänjer man sig aldrig vid.

Kalla vindar, kallt vatten.

Jag för min hand utefter kinden
sånt vänjer man sig aldrig vid.

Historien om oss.

Före oss
fanns ingenting.

Inte upptäckten av mikroorganismer,
härgårmanreflexer,
papiljotter
eller ordet för näsblod.

Före oss.
Ingenting.

Inte Danmark,
grus,
buteljerat vatten
eller människor
som stannade och hejade glatt
på varandra vid övergångsställena.

Före oss.
Ingenting.

Inga nästrimmers, reservoarpennor,
kärleksromaner, centralstationer,
citrusfrukter
eller ljumma vårvindar.

Inget spräckt porslin,
guld,
smutsiga golv
eller ens
ordet för näsblod.

Efter oss.
Ingenting.

Du väckte mig.

Jag vaknade i natt
och
du låg helt nära mig
och
jag borrade mitt ansikte
djupt i ditt hår.

Jag höll dig
försiktigt
så att du inte skulle vakna.

Jag vaknade i natt
av
att du drömde en dröm om mig
av
att du sa mitt namn i sömnen.

Jag lyssnade försiktigt
så att jag skulle höra.

Jag vaknade i natt
i tvångstankar
och
svett
och
ensamhet
och
brustna löften
och
olika medicinförpackningar
och
uppkräkta matrester
och
jag reste mig hastigt
så att jag inte skulle somna.

En historia blir inte historia
förrän den berättats.
Jag skall aldrig säga ditt namn.

Aldrig.

Den svarta sjön.

Vi träffas ibland
och drar ut alla
sladdar.

Exprimenterar.
Allt skall pluggas ur.

Du säger att du inte kan
gå till sängs förrän vi hittat
varenda kontakt.

Vi brukar lägga
allt i en hög på köksgolvet.
Batterier, simkort, ipods
och bärbara datorer.

Du säger att det känns som
att ro ut på en svart sjö.

Det brukar vara i ungefär
ett dygn.

Sedan går du.

Jag kokar kaffe
samlar alla vinflaskor i en sopsäck
och kopplar in allting igen.

Jag vet ingenting om dig.

Inte ens var du bor.

Eightball.

Jag vet att det är höst. Är dock inte lika säker på om året är 91 eller 92, men och andra sidan så är det väldigt mycket från dom här åren som är höljt i oklarhetens dimma. Hur som helst jag är knappt tjugo år gammal och helt övertygad om att jag kan vara, eller snarare MÅSTE vara en fullfjättrad alkoholist om jag skall lyckas med mitt måleri och mitt skrivande och det skall lidas. Min gud vad det skall lidas.

Detta innebar förutom att genomlida ett jobb som bensinstationsbiträde sex dagar i veckan även att supa minst två, helst tre dagar i veckan. Mina idoler var inte Patrik Sjöberg eller Ben Johnson. Det var Bukowski, Tom Waits och Ulf Lundell. Hårda snubbar. Snubbar som visste vad det handlade om.

Jag tror jag och min brorsa tagit polaroidkort och försökt kopiera samtliga pocketframsidor av Bukowskis romaner. Nog om detta. Det är höst och jag står och röker på en busshållplats en snögloppig Söndagkväll i November. Jag är inte otränad. Jag har hållt på i sju år nästan. Jag är en riktig jävla gröngöling! Men själv tycker jag att jag är världsvan, belevad och nattens Kung och jag är ensam. Jag är alltid ensam.

Jag väntar på en buss som skall ta mig till Göteborg centrum. Från busstationen skall jag gå ner till Vallgatan och mitt stamställe. Jag har varit där varje Söndag i snart sju månader och personalen morsar igenkännande på mig. Ken häller som vanligt upp en gratis whisky medan han blandar min Bloody-Mary. Jag försöker se stencool ut när jag sveper den.
Som om det var vardagsmat för en sån stenhård typ som mig. Inombords hoppar jag upp och ner av ren glädje att någon överhuvudtaget ser mig och bekräftar mig. Men det går ju självklart inte att visa om man är den coolaste Poet som någon gång gått i ett par skor. Carola kommer fram och ger mig en kram. Lite snabbt sådär i förbifarten, inte poppis att visa för chefen att man är för mycket kompis med gästerna. Fan va fräck hon är! Jag kan fortfarande minnas hur hennes parfym luktade och hur jeansen smet åt runt hennes lår.

Jag blir förmodligen varmare inombords av hennes snabba, i förbifarten, halvkram än utav gratiswhiskyn. Första gången Ken ställde fram en sådan stammade jag på min "världsvana" engelska; öh, men, noo, I dont order. Det var första gången jag fick höra det Australiensiska talesättet -"Never spit a giving Horse in the mouth". Spotta aldrig en givimild häst i munnen, eller ja, ni fattar ju själva. Det gjorde jag inte heller, inte på många, många år.

Jag dricker min dubbla Bloody-Mary. Jag dricker det av en enda anledning. Låten "Bartender" från plattan "Utanför Murarna" av Ulf Lundell. Den låten hade gått rakt in i mitt tjugoåriga krossade hjärta och jag var inte sen att efterhärma mina Idoler och hoppa på varenda ett utav de tåg som gled in på min station. Jag satt där och njöt av att Carola var hemligt kär i mig (yeah right!), att jag själv var olyckligt kär i saxonfontjejen och att jag så cool och olycklig. jag njöt av att jag VAR någon. Att jag hade min egen barstol, att bartendern gav mig gratis shotar och tände mina cigg ibland. Av att jag aldrig behövde beställa utan så fort mitt glas var tomt så kom där ett nytt. Givetvis inte gratis men ändå.

Jag njöt av att Carola ibland hjälpte mig att spy och pissa. Jag njöt av att hon smusslade in mig på efterfester och klubbar och att jag var någon. En töntig kuf med min gamla slita skinnrock och fortfarande tonårsfinnar i ansiktet som trodde han var Ernest Hemingway. Fan så helt jävla lost.

Jag sitter där och tränar på att vara Mr. Cool. Mister Brustet hjärta. Mister Know It All.
När en tatuerad arm med tillhörande ärrskadad hand dunsar ner i bardisken ijämter min 4:e Bloody-Mary så att det lilla gröna selleribladet hoppar upp ur glaset, lägger sig på marlbororöken och gör en loop för att landa bakom baren på den skärbräda det nyss lämnat.

Bara dunsen i sig är så oväntad att jag håller på att sätta mitt stencoola adamsäpple i halsen.
-"Spela. 500". Den här ärrade hårdingen viftar med sin biljardkö upp i ansiktet på mig så att jag får blått kritdamm på mina flaskbottnade Nicki Lauda glasögon.
Det är en kort kille det här. Jag har sett honom förut. Han har långt hår nästan ner till röven. Några små ganska dåligt utförda tatueringar på underarmarna samt ett ärr på höger kind. Jag hade sett honom spela skjortan av hur många som helst på det där slitna biljardbordet de senaste månaderna och han är duktigt. Själv är jag urusel på biljard.

Jag slår en snabb blick runt baren och ner mot de två nötta borden samtidigt som jag ser hans senaste motståndares ryggtavla på väg ut genom dörren. Jag inser att det helt enkelt inte finns någon annan än just mig att spela emot. Han lägger inte ens upp pengarna när han trycker i femkronorna för att få ut bollarna. Han vet att han skall vinna. Det är nog förmodligen det enda vi har gemensamt. Vi är där för att slå ihjäl tid både han och jag. Och nu ska vi tydligen spela biljard också.

Jag gjorde några lama försöka att förklara att jag inte hade tid, och att jag var där för att "supa". Men under tiden jag försökte hitta min John Wayne röst och stamma så var han redan på väg ner till bordet. Det fanns inte på kartan att inte spela om jag utrycker mig milt.

Det är Eightball som skall spelas. Vilket är tur eftersom jag vet hur det går till. Jag unnar mig ett inombordsleende när jag världsvant försöker krita min skeva kö med darriga händer eftersom jag vet att jag åtminstone inte kommer att behöva anstränga mig för att förlora.

Jag får äran att spränga eftersom den riktiga Mr.Cool skall dricka upp sin sprit och tända en cigg. Jag får till en hyffsad stöt i alla fall tycker jag att det låter så på ljudet av bollarnas skarpa knall mot varandra.
13 går i. Jag har randiga 9 till 15. Eftersom jag har fullt upp med att försöka stå så rak i ryggen som jag bara kan och samtidigt se världsvan och avslappnad ut så missar jag nästa stöt som bara gör tre vallar och sen stannar menlöst i bordets högra hörn.

Den riktiga Mr.Cool verkar ganska nöjd med detta. Han har hunnit dricka upp sitt smala shotglas med oidentifierad sprit och tänt sin cigg. Han har till och med hunnit ta en rejäl klunk av sin nyupptappade öl.

Han stegar fram till bordet. Jag vill minnas att han hade cowboyboots med sporrar eller åtminstone att det var så det lät när han vaggade fram. Lila 4 blir hans första. Men nästa stöt missar han. Det är den förhatliga gröna 6:an som tar på insidan av vallfickans kant. Det ser ut som bollen är nere i hålet för att sedan blixtsnabbt ändra riktning och studsa ut mot bordets mitt igen. Han hakspets sjunker ner lika blixtsnabbt.

Jag har i smyg sett den här killen spela ut nästan samtliga matcher i en enda omgång många kvällar tidigare. Ja nästan alla om jag skall vara ärlig. Denna övernaturliga bollrutt får honom helt ur fattning. När han vänder sig om mot sin ölsejdel blåser han ut cigarettrök ur näsan som en tjur i en tecknad film. Han kisar som om ena ögat var fullkomligt asförbannat och det andra bara förvånat. Underligt. Det som händer sedan är än mer underligt. I nästföljande stöt sänker jag alla mina bollar utom en.

Den riktiga Mr.Cool är INTE nöjd. Under de fem stötar i följd som jag precis presterat har han hällt i sig sin öl, beställt en ny och säkert rökt två cigaretter. Han kokar. Jag känner mig som jag rodnar. Hela huvudet är varmt. Detta går åt helvete tänker jag när han bara lyckas få ner en innan han missar sin andra stöt. Det är 6:an igen! På nästan exakt samma sätt. Det ser ut som den perfekta stöten. Men bollen går tillbaka ut igen. Kanske blir hans aggresion omvandlad till en underlig skruv i kön eller så är det någon annan oförklarlig kraft. Gud kanske tycker han vunnit för många Eightballs i sitt liv? Jag vet inte.

Det jag vet är att det sätter mig i en jävligt knivig sits. Om jag spelar för dåligt och uppenbart försöker "ge bort" vinsten skulle han bli helt fly flångande galen. Om jag vann? Jag tror inte han skulle bli direkt gladare av det om man säger så.

Jag tar en så stor klunk av min öl som min mun bara kan rymma för att att köpa mig lite tid. Det blir så mycket så att det till och med blir svårt att svälja. Kolsyran river med sig rester av Bloody-Mary arom från insidan av kinderna. Blandningen virvlar runt i munhålan, halsen, på väg ner mot magen. Jag tänker på Bukowski, Lundell, Tom Waits. Vad skulle dom gjort? Svaret blir "The Show must Go On!". Bara släppa taget och låta det ske som sker.

Jag har bara 10:an (och självklart 8:an) kvar. Man hör bara den dova dunsen när den slickar sig ner i bordets högra hörnficka. Jag är som uppfylld av en kraft och jag betraktar mig själv uppifrån ungefär som man kan göra när man har hög feber. Den vita stötbollen rullar snällt tillbaka och lägger sig perfekt framför åttan.
I ögonvrån ser jag den riktiga Mr.Cool´s ögon stå ut som pingpongbollar.

Som jag minns det så var stöten helt ljudlös, precis som glidet på mattan, hur bollen upprepat snurrar runt, runt när den går i samma ficka. Det var som att stänga dörren till ett helt ljudisolerat rum.

Jag vågar inte ens titta på den riktiga Mr.Cool när jag ställer tillbaks min kö i köstället. Och jag är så bombsäker på att få hans kö eller ölglas rakt i nacken när jag går de två trappstegen upp till baren att jag inte ens vänder mig om eller säger ett enda ord till honom.

Jag bara sätter mig på min barstol och ser hur Ken börjar blanda en Bloody-Mary. Jag undrar om jag kommer att hinna smaka på den innan första slaget kommer och om Janne i dörren kommer att hjälpa mig.
Tveksamt. Janne har vad jag kunnat se tidigare varit ganska bra kompis med den riktiga Mr.Cool.

Mycket riktigt. Slaget kommer innan jag hinner ta första sippen på min drink. Slaget är hans hand rakt ner i bardisken och den här gången hoppar halva innehållet ut med ett splash.
Hela handlflatan platt mot disken med hyffsad fallhöjd och hela hans förnedrade Mr.Cool manlighet i.

Jag hoppar till. Men innan jag hunnit komma till fattning och förbereda mig för att åka på storstryk så är han redan nere vid borden igen.
Han låter högerhanden glida utmed vägghyllan där tomma och kvarlämnade ölglas står och dom rasar som kraschande dominobrickor i golvet en efter en.

Jag tror han sparkar till dörrposten, och ja han har cowboyboots, när han går rakt ut i den snögloppiga Novembernatten. Han bara muttrar något när han går förbi den enorma Janne.

Jag tänder en Marlboro och drar överarmen över min panna för att få bort kallsvetten medan Ken i ett försök att vara snäll kompenserar min halvt utspillda drink med att hälla vodka i det som är kvar direkt från flaskan.

-"Nice played there Mate!" säger han och blinkar. I svettkondensen från Mr.Cools handlflats avtryck ligger de skrynkliga hundralapparna. Jag hade under spänningen och av rädslan helt glömt bort att vi ens spelat om pengar.

Resten av drinkarna den kvällen var verkligen gratis. Finns inte så mycket mer minnen från den kvällen förutom att Carola drar in mig i en taxi och att jag får ligga över allas knän på väg till "klubben". Det var även den kvällen som jag för första gången fick se två kvinnor ha sex med varandra på en krogtoalett med egna ögon.

Det var inte sista gången jag såg två kvinnor ha sex med varandra.
Men det var sista gången jag spelade biljard om pengar.

Riktlinjer.

Hur förklarar jag för dig
att jag inte hör hemma här.

Finns inga regler för sånt.

Finns riktlinjer för adoption,
könsbyten,
skiften av tomträtter,
traktamenten,
arbetsrätt.

För hantering av miljöfarligt avfall,
utformning av trafikskyltar,
byggen av offentliga toaletter,
innhållsdeklarationer av
livsmedel.

Men inte för sånt.

Inte för hur jag skall försöka
förklara det oförklarliga.

Bedrövligt.

Det är bedrövligt
att inte kunna hata dig.

Eller ens förtränga dig.

Att du andas samma luft,
ser samma himmel
eller ens tar del
av samma snedvridna nyhetsrapportering.

Blir bara en smärtsam påminnelse.

Ungefär som när man reser runt i USA
och ser alla pråliga minnesstatyetter
från slag som för de allra flesta
utav oss

helt och hållet saknar mening.

I fortsättningen svarar jag:
-"Bedrövligt".

Obemärkt.

Jag var så naiv
på den tiden.

Jag visste inte

att varje gång din
hand vidrörde mig
då stal du ett ord.

Mitt språk har blivit mindre
utan att jag ens märkte det.

Väntan.

Varje dag ett krig.

Varje dag nya rekryter,
soldater.

Varje dag nya transporter
till skyttegravarna,
leran.

Varje dag väntan.

Nya fångar, inskrivningar.
Personliga tillhörigheter som
skall lämnas in.

Sedan väntan.

Varje dag nya advokater.
Mellanchefer.
Papper som skall fyllas i.

Hår som skall klippas.
Oljetråg som behöver bytas ut
i väntan,
väntan på ett enda ord.

Ett enda ord av kärlek.

Bara en.

Eftersom jag vet att du
aldrig skulle tro mig.

Så skriver jag allt det här
på en lapp.

"Det fanns bara en".

En lapp intrampad i
Gothia Skybars
heltäckningsmatta.

Vi lever inte i en tid
för runstenar direkt.

Jag vet att du aldrig skulle
tro mig.

Men jag gjorde det.

Skrev det.
Varje bokstav med
med ett minne av din hud.

"Det fanns bara en".

Glöm inte.

Glöm inte
sol mot ditt ansikte.

Glöm inte
regndroppar mot din panna.

Glöm inte
en perfekt mogen persika.

Glöm inte
en dag skall du inte vakna.

Glöm inte
försöka hinna
säga Allt.

Testamente.

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Sjung, sjung, sjung".

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Älska, älska, älska".

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Nu, nu, nu".

Urin

Tusentals droppar av
främmande människors
urin

som jag förflyttat med
mina skosulor.

Är det allt ?

Mina misstag.
Min ofullständighet.

Mina innersta hemligheter.
Min Kärlek.

Spillts,
spridits
och kontaminerat.

Sjukdomar blommar ut,
läks och försvinner.

Är det allt ?

Suddgummi.

Kommer hem.
Tar några tabletter.
Väntar, låter det omfamna mig.
Som en kram.

Jag glömmer er,
glömmer mig själv.
Katter i knät.
Som en kram.

Blir mindre o mindre.
Smaken av Jägermeister.
Brummet från dessa två små liv.
Jag glömmer.
Försvinner.

Du har aldrig funnits.
Jag får några minuters frånvaro
innan
jag vaknar.

Ditt ljusa hår.
Din önskan om framåt.

Du har aldrig funnits.

Försvinner,
blir mindre
och mindre.

2 . 0

Den jag älskade högg mig i ryggen.
De jag respekterade svek och försvann.

Men se vem som står högst upp på berget nu.
Se vem det var som vann.

Det här är jag.
Två punkt Noll.
Ny och förbättrad version.

Inget du kan säga eller göra
når mig längre. Jag bär rustning
på min frälsnings mission.

Det är jag själv som skall frälsas,
det är min själ som skall bli ren.
Jag har gett upp hoppet om er andra.
Jag går min egen väg nu.
Dörrar blev till draperi.

Lycka till med allt!
Hälsningar från Två punkt Noll.
Jag vet du sitter i publiken nu.

Jag brottade ner den här besten.
Satte mig på hans rygg.
Dräpte den här draken,
men lämnar kvar dig i ditt torn.

Jag gjorde klättringen ensam.
Vem står på bergets topp,
vem får applåderna nu.

Det finns inget kvar att tro på
förutom utsikten härifrån.

Vykort.

Du vet inte om det ännu
men jag har redan
lämnat dig.

Du klär på dig.
Går till jobbet.
Kommer hem.
Klär av dig.
Sover.

Du vet inte ännu.

Jag tänker på det i bilen.
Du sover nog nu.

Nyss tankade jag fullt
köpte ett frimärke.

Slickar på det
med en hand på ratten.

Vykortet läser du nu.

Sjuk dom.

Jag mister synen.
Sakta men säkert.

Gud vad jag vill minnas dig.

Måste gå.

Jag står med handen på handtaget.
Någon har bytt ut låsen i min dörr.

Det är jag själv.

Den egoistiska triumfen.
Jag hör inte hemma här längre.
Spegelbilden är inte min.
Inte mobilen heller.

-"Hej! Det är jag".

Känner inte igen hennes röst.
Lägger på.
Går nerför trapporna.

Andra namn i trappuppgången,
men jag blir inte rädd.
Bara fundersam.

Varför skulle någon byta låsen?
Varför skulle någon kasta ut mig?

Ena foten i en blygrå vattenpöl.
Det tunna, rakbladsvassa Göteborgsregnet.
Som repetitiva örfilar.

Det är jag själv.

Kompost

Nästan varenda
medelsvensson äger
en liten bit
kontrollerad föruttnelse.

Sorterar sopor,
drar sitt strå.

Är det inte märkligt
hur sällan det är
människor berättar
vilka de älskar.

Den ogreppbara idén.

Ingen som hör dig nu.
Dina tunga andetag.

Men du hör dom själv.
Det är skrämmande nog.

För du har förstått den fulla innebörden
av den nästan ogreppbara idén

att det är nu allting brister.

På din arm.

Är det en ren slump
att din blick är så klar

när du tittar på mig
som om du var
tio år äldre än mig.

Tillåter mig att blunda
en stund.

Din blick sluter omkring mig
som den förstod.

Som tusen år av kärlek.

Jag somnar på din arm.

Jag har aldrig sovit förut.

Reskamrat.

När du har gått.

Jag samlar upp dina
långa silverhårstrån,
ett och ett.

Jag undrar om du lät
dom falla med avsikt.

Du sov helt stilla.

Du är min reskamrat,
jag reser med dig.

Till ett bättre ställe.

Tyst.

Men nu är jag tillbaka.

Du har gått.
För den här gången.

Känns så ovant,
så ovärdigt
att få komma hem.

Gå inte.

Varje gång vi möts
du säger:
-Nej, gå inte.

Hur hamnade vi här?

Varje gång vi möts
du säger:
-Nej, håll om mig.

Hur hamnade vi här?

I centrum av all världens omöjlighet.

Helt ensamma tillsammans.

Det var inte till den här platsen
jag önskade oss.

Lova att minnas det.

Gå inte.

Önskar mer.

Vi får inte le.
Inte skratta.

Inte röra vid varandra.
Hålla om varandra.

Vi vet om det.

Inga snabba ögonkast.
Inga skratt.

Vi hade långa samtal
om allt det här innan.
Innan Dinosaurierna levde här.
Innan Gud.

Innan jag sett för första gången.

Dina handleder.
Tomteblossflisorna i dina ögon.

Vi får inte.

-"Hejda mig".

Vi säger det exakt samtidigt
utan att röra en min.

I nästa liv
hoppas jag
önskar mer.

Nästa gång
lovar önska hårdare.

Vuxen

Jag är vuxen nu.
Skriker
Jag vill ha dig.

Om man suddar ut
sitt förflutna blir allt
plötsligt så närvarande.

Och viktigt.
Oerhört viktigt.

Jag vill ha dig.

Jag är vuxen nu.
Betalar räkningar.
Tankar bilen.
Sköter mina tänder regelbundet.
Bryr mig om krukväxter.
Skriker.
Skriker, skriker, skriker.

Jag vill ha dig.

Riktning.

Ett ord
sekunder.
Ändrar liv.
Byter riktning.

Ändrar öden.

Ett ord,
fryser tid.
Ändrar ögon.
Byter riktning.

Lurar döden.

Inte en enda.

Så länge tillbaks jag kan minnas,
långt tillbaks i barndomen
har jag alltid varit extremt oberoende.

Jag visste precis var allt skulle
läggas,
i vilken ordning
ja till och med hur.

Ingen kunde ge mig instruktioner,
hänvisa mig.
Inte ens mina föräldrar.

Alla var som statister.
Liknande de pappfigurer
som brukar finnas i matbutiker.

Det var en berusande känsla.
Att inte behöva någon.
Ingen av er.

Man kan säga att jag blev
tidigt beroende
av att vara oberoende.

Att inte behöva
någon enda en av er.

Till exempel köpte jag
mitt första kylskåp
vid åtta års ålder.

För Svarta pengar.

Började röka.

Bodde ofta i en husvagn på tomten.
Spenderade dagar i skogen
eller i stan.

Du frågade om jag älskade dig.

Jag visste precis vilka ord som skulle
sägas,
i vilken ordning
ja till och med hur.

Resa

Jag blundar försöker minnas hur det kändes när du strök baksidan av din hand nedför min kind.
Det är ingen som ser mig nu. Ingen som kan höra mig eller se mina fantasier. Ett mikrokosmos i vardagen.

-Gillar du inte att resa? Margareta lutar sig över den slitna bänken. Hennes blåkläder stramar över extrakilona. Doften försvinner sakta ifrån mig. Värmen i kinden ersätts av den kalla oktobervinden blandad med cigarettrök. -Va? Näe...jag har det bra här. Svarar jag.

Älska mig.

Du säger:
-"Älska mig!"
Hälften befallande,
hälften bedjande.

Jag försöker inbilla, föreställa
mig hur det ser ut och låter
i ditt Universum

när jag svarar:
-"Jag kan inte..."

En gång till.

-En gång till !
Enda sedan jag var liten.

Med allt.

En gång till.
Alltid en gång till.

-En gång till Pappa! En gång till !

Med allt, alltid.

Alltid först upp.
Sist hem.
En gång till.

Jag öppnar min mun.
Vill säga det.

Men ut kommer:
-Aldrig mer.

Två.

Toalettsits.
Avlagringar.
Två simmande fimpar.

Lera, smuts.
En alldeles för gammal dörrmatta.
Två par gummistövlar.

Disk, matrester.
En scotchbritesvamp överfull av bakterier.
Två kaffekoppar.

Otvättade fönster.

Tvål och hudrester på handfatet.
Mycket långa hårstrån i vattenlåset.
Två tandborstar.

En människa.

Där orden tar slut.

Vi stod o rökte i regnet.
Stod på varandras fötter.
Tog skydd undan,
där när orden tog slut.

Och jag minns att jag tänkte;
"Det här skall jag aldrig glömma bort".

I dina ögon stod det: Jag vill dansa!

Dina läppar sa: "Om det skulle ske, vill jag minnas varje minut!"

Vi åkte iväg.
Och jag tänkte;
"Det här skall jag aldrig glömma bort".

Vid Fronten

Hjärtat krigar alltid vid fronten.

Allra längst fram.

Det är där det händer,
det är där och ingen annanstans

kropparna faller med dova dunsar
mot marken.

Där hittar du de modiga,
de dumdristiga,
de som bara lyder order,
de som inte vet bättre.

Maten är dålig,
ingenting värmer,
man kan aldrig någonsin slumra till
och man måste alltid vara på sin vakt.

Men vi har en speciell jargong,
ett sätt att tala med varandra
som inte många andra förstår.

Hjärtat krigar alltid vid fronten.

Där blodet fortfarande är varmt
mot dina fingrar.

Där du hör kroppar
dunsa dovt mot marken.

Ingenting kvar.

Det finns ingenting kvar att säga,
inga ord finns kvar.

Du vet inte vem du är längre,
inte vem du var.

Vart du reste ifrån,
var någonstans du kom fram.

Känner inte din spegelbild,
minns inte längre ditt namn.

Mäniskor nickar och hejjar,
alla verkar dom känna dig.

Fast rösterna låter som ja
så viskar blickarna nej.

Det finns ingenting kvar att säga,
inga ord finns kvar.

Bara ett eko, ett mantra:
"Jag/älskar/Dig!"

Bara idag.

Ett liv kan inte mätas
i långt eller i kort.

Det är vad man hinner göra
innan man far bort.

De ord som man hann säga
de kramar man hann ge.

De ögonblick man sparar
de under man hann se.

Ett liv kan inte räknas
efter ursprung eller sort.

Det är hur mycket du
hann älska innan du for bort.

Beredd

Från och med nu skiter jag i all historia.
Ignorerar tusen år av kultur.

Här mittibland alla avgaser,
våldtäkter och sopberg.

En sekund i taget.

Förlorad.
Drogad.

Men förklara för mig varför det skulle
finnas någon mening med att bry sig
om allt som redan har hänt.

Att lära av historien.
Bajs.

En sekund är tiden det tar att
se dig djupt in i ögonen.

Jag är beredd.

Beredd att ge allt en andra chans.

Kniven

Här är kniven,
som skär bort
alla era namn från mitt hjärta.

Ni ska glömmas
och glömmas bort

och även det skall glömmas.

Här är kniven,
som delar världen
i två delar.

Här är kniven,
som dina fingrar
slutit runt.

Här är kniven,
som får dig att gå
upp på morgonen.

Kniven jag använde
för att karva bort
ditt namn.

Du
kan aldrig glömmas bort.

För en gångs skull.

-Får jag titta? Hon lyfter lite på min tröjkant. -Javisst, säger jag. Hon lyfter lite försiktigt, -Coolt! Hon låter fingrarna följa linjerna utefter min tatuering. Hennes hår är candyred. Lyser som ett stoppljus bland dom övriga bargästerna. Hon är kraftig och igentligen inte alls min typ. Det hänger ringar i näsan, ögonbrynen, läpparna båda kinderna är punkterade o en sten är placerade ytterst på staven på varje sida. Det får henne att se ut lite som en fisk.
Medans jag hör min röst artigt svara på hennes tilltal lägger jag märke till att hon har en rejält tilltagen "hylla". Jag har aldrig varit särskilt mycket för stora bröst men tanken om hur det skulle vara att komma över just dom här hinner susa förbi i min hjärna.

-Jag är inte den du tror, säger jag plötsligt. Hennes tungt sminkade ögonfransar nästan nigar. -Nähä vem är du då? Hon ler. -Det spelar ingen roll, jag vill bara knulla, säger hon. Nu hör man att dialekten en gång varit norrländsk. -Jag har lite kola också! Jag funderar på varför hon släpat med sig och parkerat sin stackars fem år yngre pojkvän några bord bort. Han ser ut precis som Kleerup. Läskigt
Jag sitter inte på nån fräsig krog på Stureplan utan en liten kvarterskrog i en förort till Göteborg och det slår mig, lite sorgset, hur kass och förutsägbar den här lilla bubblan till värld jag befinner mig i har blivit.

-Vi skiter i det, säger jag lite slappt. -Jag orkar fan inte. Det är en lögn. Jag har helt enkelt tankarna på annat håll. Anneli, vem fan är hon?
Jag sitter där i min egen alkoholdimma som efter tjugo års supande känns oerhört slentrian.

Ansiktena som viner förbi, grabbarna som stöter till mig när dom försöker lägga sin beställning i hopp om att få igång lite gruff. Tobias bakom baren. Blicken vandrar som en hök, full koll. Drinkar blandas och öl slungas ut i ett rasande tempo. Konstigt nog får jag alltid mina drinkar utan att behöva säga någonting. Bra kille Tobias.
När jag går skakar jag dörrvaktens hand. I min hand ligger en ihopvikt hundring. Är det något jag lärt mig så är det att hålla sig väl med dom lokala vakterna. Särskilt på mindre ställen.

Samtidigt som jag ser min svart taxi glida upp utanför entrén känner jag Röda Norrländskans arga blick i nacken. Det sista sms:et från Anneli kom för två timmar sedan.

Lustigt nog är det med en triumferande känsla som jag äter min ljumna mosbricka hemma vid köksbordet. Två Ipren, en sömntablett och ett stort glas O´boy.

Jag är stolt över mig själv. Jag sa nej. För en jävla gångs skull.

Lova allt.

Falska ord.
Falska leenden.
Falska kramar,
handslag.

Djupa blickar.
Lovar allt.

Klättra hit,
kräla dit.

Tro på mig.
Skär mig.

Leenden,
handslag, kramar.
Ord.

Lovar allt.

Att lova allt.

Hopp

Ge mig hopp,
ge mig hopp,
ge mig hopp.

Din varma kropp.

En droppe blod.

Inga minnen.

Bara din röst
och bara bröst.

En droppe blod
och din varma kropp.

Ge mig hopp,
ge mig hopp.
Ge mig hopp!

Ditt leende

Försöker minnas något
något från den tiden
jag växte upp.

Allt är så suddigt nu.
Som mängder av löv
som slingrat sig samman.

Någon säger att vi var
bästa kompisar.
Någon jag aldrig har sett.

Och så ditt leende.
Något jag känner igen.

Som en mycket välbekant röst.
Eller som min farmors varma,
rynkiga hand.

Som när man öppnar ögonen
till mammas nykokta choklad.

Jag öppnar ögonen och du är försvunnen.

Den Nya Tiden

Det får inte vara sant.

Träden, bladen,

fotosyntesen har slutat fungera.

Det finns inget som kan

hjälpa mig längre.

Google, Wikipedia,

alla har plockat bort ordet "Kärlek".

Alla heliga böcker samlas in

för att skrivas om.

Det är den Nya Tiden.

Lärda män nickar

samstämmigt
med huvudena.

Nån av insamlarna

blev skjuten

vid en dörrpost.

Det får inte vara sant.

Dina ögon stora som

dessertallrikar.

Det finns ingen som kan hjälpa

dig nu.

Allt måste tas isär och göras om

från början.

Alla familjer måste splittras,

alla syskon delas,

alla som saknar måste aldrig
få återses.

Det är inte mycket vi kan göra åt saken.

Varje ordbok, lexikon måste revideras.

Alla bibliotek göras om. Internet, allt.

Imorgon skall jag skriva ditt namn

på en liten bit papper

som jag gömmer

under kläderna.

Vi ses.

Varje andetag,
Elektricitet!

Varje ord,
varje blick,
varje andetag.

Korta, korta
som varar för evigt.

Om jag tvingas resa
tar jag med mig allt det här.

En sak lärde dom mig,
säg aldrig "Hej då!"

Säg; "Vi ses!"

Vaknande stad.

Silhuetter utefter bergets rand.
Tornar fram krökta i motljus.

-"Titta, det är människor!"

Dessa myror med sin packning
som möter en ny dag.
Återigen en strapats.

Här finns inget mellanläger
på den efterlängtade platån.
Ingen proviant
eller tröstande sovsäckar.

Det finns inte ens ett äventyr
eller något hjältemodigt över situationen.

Stretandes upp för bergskammen.
Kunde vara vilken stad som helst
var som helst.

I en bil i en bilkö eller dragandes
en trött häst efter landsortsvägen.

Inte ens någon som utbrister;

-"Titta, dom är människor!"

En.

En enda önskan kvar.
Din hand på min kind.

En enda dröm.
Ditt finger tystar mina läppar.

Finns ändå inga ord
som behövs sägas längre.

I det här rummet
upphör regler
såsom vi hittills lärt oss.

Ett enda liv nu.
Låt det vara för evigt.

Stäng in oss.
Vi är galna jämfört med er.

En enda önskan nu.
Dina läppar mot min panna.

De nätterna

Ibland lånar jag någon av er.
En kort stund bara.

Det känns ungefär som att
gå in i ett mindre rum
eller provköra en bil.

Jag försöker inte göra det
för ofta.
Nån gång då och då bara.

När kramperna är för starka.
Värken för stor.

Då lånar jag någon av er,
bara en kort stund.

En natt.

Vi gör ingen stor affär utav
det hela.

En natt.

En enda natt
av de tusen år jag tvingats hit.

Resande

Jag bar dig med mig överallt.
Som ett halsband,
som en tatuerad tår.

Som en längtan efter bikt.
Som ett foto från en underbar barndom.

Man kunde känna igen den
krökta ryggen så fort
jag kom in i ett rum.

Båda händerna försiktigt
kupade.

Jag bar dig med mig överallt.
Långt innan jag hört din röst
eller sett ditt ansikte.

Som en slipad kniv.
Som ett återfall
en våldtäkt eller en död fågel.

Du visste hela tiden att du
var på resande fot.

En resande.

Men din väska var alltid tom.
Jag låg där.

Gå till sängs

Blås ut ljusen,
gå till sängs.

Som för tusentals år sedan
i din grotta.

Ingen ser dig där du går.
Din ande är redan borta.

Kratta askan,
lägg till rätta.

Blås ut ljusen,
gå till sängs.

Som från början innan
stål, microchips o soyabacon.

Ingen hör dig nu
din röst är redan fadda ekon.

Kratta askan
lägg till rätta.

Det finns inga öron än
som kan höra sången från ditt hjärta.

Patina

Jag tror inte på någonting längre
ändå minns jag dig från tre tidigare liv.

Allt måste vara helt
nytt
repfritt.

Inga sprickor, ingen flagnad färg,
ingen rost.

Allt måste vara perfekt.

Jag har lagt alla dina ärr och födelsemärken
i en liten sammetslåda.

Allt måste vara nytt.

Massor av sprickor, flagnad färg
och rost.

Du känner mig.

För spelets skull.

Vi spelar spelet för spelets skull.
Vem fan bryr sig när man e full?

Snacka skit o prata strunt,
lova stort o hålla tunt!

Vi spelar spelet för spelets skull.
Gör va som helst för o få ett knull.

Människan är både fattig o ful.
-"Nån gång måste man väl fan få ha kul?"

Och spela spelet för spelets skull.
-"Låt oss nakna ramla omkull!"

-"Vi är ju samma du o jag!"
Ibland helt galet stark,
ibland sjukligt svag.

Inget fel att vara människa
här på jorden.
Vi är ju ändå bara apor
om det inte vore just för orden.

Så välj nu själv vad just du ska göra,
vad du vill säga
och vem som skall få höra.

Och spela spelet för spelets skull.
Kom ihåg; Din nästa är din like helt o fullt.

Slipa ditt svärd noga o hett,
låt dina tårar blandas med svett.

Ha mod att falla, ha mod att se

på nytt det du redan sett.

Spela spelet för spelets skull.
Och gör det väl!

Men lilla apa glöm ej din själ.

Grävarna

Detta evinnerliga grävande
spadtag
spadtag
spadtag.

Alla är bara ord.
Orden har blivit ingenting.

Spadtag.

Ansikten som far förbi.

Spadtag.

Ingenting har blivit ord.

Den ofrivilliga gemenskapen.

När man återuppstår från dom döda
får man en aning annorlunda
nyans i ansiktet.

Det är inte helt enkelt
att upptäcka.

Ibland känner man igen dom
på hur dom utalar vissa ord.

Det är inte helt enkelt.

JAG har återuppstått från dom döda.

JAG har en lite annan nyans i ansiktet.

Ibland utalar jag ord på ett visst sätt.

Vi känner igen varann.
Vi känner varann.

Det är inte helt enkelt.

Snickeri

Vi har disskuterat det där utjämnandet
tusentals gånger.

Mellan svart och vitt,
mellan sorg och glädje.

Hur mycket medbrottsling är man
i sitt eget öde.

Hur många gånger kommer allt igen.
Hur rädd är du för att bli likgiltig.

Som stämjärn i ek, utjämna, utjämna, utjämna.

När allt är slut, vem räknar spånen.

Vem skall se det du redan sett
nästa gång.

Mika

Ditt skratt börjar i ditt hjärta

det är därför det inte låter som
något annat jag tidigare hört.

Jag har det på band bakom min
näthinna.

Hur musklerna längst ut i dina
läppar inte kan stå emot.

De små, små ryckningarna i ögonen.

Din unga kropp så rofylld på min säng.

Jag har sparat allt det där.

Som tändstickor.

Mötet

Jag har aldrig mött någon av er sort
tidigare.

Allting är nytt.

-"Hur hälsar man på erat språk?"

Inte ens detta går att förstå
avståndet är för långt.

Jag hoppar upp och ner,
viftar med armarna!

Ingen reaktion.

Olärd

Jag vill vara olärd igen
inte kunna någonting.

Inte veta hur man håller händerna.

Jag vill vara olärd igen
ett djupt andetag av luft
som inte någon annan spottat ut.

Inte veta hur eran värld luktar.

Jag vill vara olärd igen.

Sakta lära fingrarna
hur allt det här kändes från början.

Jag vill vara orörd igen.

Känna allt
för första gången.

Vaniljhjärtan

Hennes pekfinger mot min panna.
Som en uråldrig rit.
En byälstes krokiga finger doppat i nyslaktat djurblod
och grovt rivna färgpigment.

Jag kan fortfarande se läpparna röra sig
men jag hör inget längre.
Besvärjelsen.
Inte hur din röst lät
men lukten av oss instängda i den där trånga
skrubben minns jag.

Alla ögonkast i smyg
försiktigt
minns jag.

Vilket jävla svek mot mänskligheten
att du aldrig fick tvätta ditt långa sorghår
i min då så oskyldiga själ.

En annan sak jag inte minns längre,
är hur många Vaniljhjärtan jag köpte åt dig.

Hejja Sverige!

Kugghjul, slussar och turbiner.
Dån, människor, maskiner.

Alla brustna hjärtan mitt i allt det här.

Avgaser, bilar och besvär.
Ickesagda ord, ärliga handslag och gevär.

Alla brustna hjärtan mitt i allt det här.

Tomburkar, ångest och tabletter.
Örfilar, skammen och skrikiga nätter.

Alla brustna hjärtan mitt i allt det här.

Tulpaner, kaffedoft och handflata på kind.
Fingrar i håret, läppar i regn, din lukt i en sommarvind.

Och så...Alla brustna hjärtan bland allt det här.

Längtan

Ansikten

dom hejjar igenkännande.

Lägger handen på min axel
tar i min hand.

Men jag förstår ingenting.

Känner inte igen ett enda av dom längre.

Tanken slår mig
är det
så här långt jag har kommit.

Längtan.

Är inte det ett ord
för stort för våra patetiska bokstäver,
krumelurer,
skrivtecken?

En ny dag.

Människor vidrör sina kroppsöppningar.
Lägger sina tjocka fingrar ovanpå ditt
frukostbröd.

Du vet inget längre!

Du kan inte ens se dig i spegeln utan
att skämmas.

Dom kallar det
"för det vackraste som finns".

Men du är aningslös.

Vaknar upp bedragen,
en ny dag redo att bedra.

Människor luffsar förbi dig,
ljudet av den hasande gången.
Den likgiltiga blicken.

Den berättar för dig.

Allt var bra

Jag försöker andas
Tårarna blandas med snor.

Minnesbilder kommer och går.

Snaran som han visade efter
sitt misslyckade självmord.

Kanylen bakom örat.

Visst hade vi det bra?
I villorna, trädgårdarna och
scoutgårdarnas samlingsrum?

Poängpromenaderna,
studiedagarna med orientering.

Varför var det ingen som berättade då,
om den feta smutsen, det håglösa tittande på
klockan, prostitution, missbruk och hot?

Jag inser att jag har fastnat i en monoton
rörelse med händerna.

Tvålen tvingas runt, runt i handflatorna.

Första samtalet

Första gången dom ringde
satt jag
vid telefonen och väntade.

5 mil i hög fart genom den höga snön.

Dom mötte mig vid parkeringen.
Dom sa:
Det enda Hon kan säga är ditt namn.

Jag tyckte ändå du såg glad ut
någonstans långt därinne
bakom blodet
knark och alkoholdimmorna.

Du vägde nästan ingenting när jag bar dig till bilen.

Vaggvisa

När kvällen kommer
tvättar jag omsorgsfullt mitt ansikte
med tårarna från alla de människor
jag svikit.

Porerna masseras och smörjs in
noga med ljudet från steg som
en gång ekat i min trapp.

Varsamt lägger jag håret.

Långa testar, med spolar gjorda
av alla de hårda ord jag kastat i ansiktet
på människor
som jag en gång älskat.

Sova

Sömnen, jag åkallar dig!

Det lilla huset

Jag kunde inte ens stå raklång i det där lilla huset.
Det var som en teckning.

Lukten av den buckliga

Opel kadetten

rostflagorna måste ha regnat runt den.

Att köra så många mil utan att ens kunna

stå på benen.

När jag föll omkull på gårdsplanen

pudersnö som virvlar upp.

När jag bad dig gifta dig med mig

såg jag för allra första gången

något som liknade uppgivenhet i dina ögon.

Minns forfarande fontänorgasmerna

brädgolvet

drogerna

kylan.

Jag var borta innan du vaknade.

Det tog 12 år innan vi hördes av

efter det.

Jag åker fortfarande till det där huset ibland

och röker en cigarett

som en seriemördare behåller souvernirer från sina offer.

Ringarna

En yrkeskriminell har däckat på min soffa.

En strippa kaskadkräks bakom badrumsdörren.
Vet inte vad jag har fått i mig?

Jag minns att jag tänker:
"Jag vet i alla fall var jag gömt våra förlovningsringar".

Om några timmar går jag till jobbet.
Ingen vet någonting om mig.

Ensamhet

Jag gick in i ett mörker
som heter Ensamhet.

Trodde inte det fanns någon här.
Att jag var ensam.

Men jag hör andetag

dom överöstar
mitt av rädsla högt pulserande hjärta.