Suddgummi.

Kommer hem.
Tar några tabletter.
Väntar, låter det omfamna mig.
Som en kram.

Jag glömmer er,
glömmer mig själv.
Katter i knät.
Som en kram.

Blir mindre o mindre.
Smaken av Jägermeister.
Brummet från dessa två små liv.
Jag glömmer.
Försvinner.

Du har aldrig funnits.
Jag får några minuters frånvaro
innan
jag vaknar.

Ditt ljusa hår.
Din önskan om framåt.

Du har aldrig funnits.

Försvinner,
blir mindre
och mindre.

2 . 0

Den jag älskade högg mig i ryggen.
De jag respekterade svek och försvann.

Men se vem som står högst upp på berget nu.
Se vem det var som vann.

Det här är jag.
Två punkt Noll.
Ny och förbättrad version.

Inget du kan säga eller göra
når mig längre. Jag bär rustning
på min frälsnings mission.

Det är jag själv som skall frälsas,
det är min själ som skall bli ren.
Jag har gett upp hoppet om er andra.
Jag går min egen väg nu.
Dörrar blev till draperi.

Lycka till med allt!
Hälsningar från Två punkt Noll.
Jag vet du sitter i publiken nu.

Jag brottade ner den här besten.
Satte mig på hans rygg.
Dräpte den här draken,
men lämnar kvar dig i ditt torn.

Jag gjorde klättringen ensam.
Vem står på bergets topp,
vem får applåderna nu.

Det finns inget kvar att tro på
förutom utsikten härifrån.

Vykort.

Du vet inte om det ännu
men jag har redan
lämnat dig.

Du klär på dig.
Går till jobbet.
Kommer hem.
Klär av dig.
Sover.

Du vet inte ännu.

Jag tänker på det i bilen.
Du sover nog nu.

Nyss tankade jag fullt
köpte ett frimärke.

Slickar på det
med en hand på ratten.

Vykortet läser du nu.

Sjuk dom.

Jag mister synen.
Sakta men säkert.

Gud vad jag vill minnas dig.

Måste gå.

Jag står med handen på handtaget.
Någon har bytt ut låsen i min dörr.

Det är jag själv.

Den egoistiska triumfen.
Jag hör inte hemma här längre.
Spegelbilden är inte min.
Inte mobilen heller.

-"Hej! Det är jag".

Känner inte igen hennes röst.
Lägger på.
Går nerför trapporna.

Andra namn i trappuppgången,
men jag blir inte rädd.
Bara fundersam.

Varför skulle någon byta låsen?
Varför skulle någon kasta ut mig?

Ena foten i en blygrå vattenpöl.
Det tunna, rakbladsvassa Göteborgsregnet.
Som repetitiva örfilar.

Det är jag själv.

Kompost

Nästan varenda
medelsvensson äger
en liten bit
kontrollerad föruttnelse.

Sorterar sopor,
drar sitt strå.

Är det inte märkligt
hur sällan det är
människor berättar
vilka de älskar.

Den ogreppbara idén.

Ingen som hör dig nu.
Dina tunga andetag.

Men du hör dom själv.
Det är skrämmande nog.

För du har förstått den fulla innebörden
av den nästan ogreppbara idén

att det är nu allting brister.

På din arm.

Är det en ren slump
att din blick är så klar

när du tittar på mig
som om du var
tio år äldre än mig.

Tillåter mig att blunda
en stund.

Din blick sluter omkring mig
som den förstod.

Som tusen år av kärlek.

Jag somnar på din arm.

Jag har aldrig sovit förut.