Längtan

Ansikten

dom hejjar igenkännande.

Lägger handen på min axel
tar i min hand.

Men jag förstår ingenting.

Känner inte igen ett enda av dom längre.

Tanken slår mig
är det
så här långt jag har kommit.

Längtan.

Är inte det ett ord
för stort för våra patetiska bokstäver,
krumelurer,
skrivtecken?

En ny dag.

Människor vidrör sina kroppsöppningar.
Lägger sina tjocka fingrar ovanpå ditt
frukostbröd.

Du vet inget längre!

Du kan inte ens se dig i spegeln utan
att skämmas.

Dom kallar det
"för det vackraste som finns".

Men du är aningslös.

Vaknar upp bedragen,
en ny dag redo att bedra.

Människor luffsar förbi dig,
ljudet av den hasande gången.
Den likgiltiga blicken.

Den berättar för dig.

Allt var bra

Jag försöker andas
Tårarna blandas med snor.

Minnesbilder kommer och går.

Snaran som han visade efter
sitt misslyckade självmord.

Kanylen bakom örat.

Visst hade vi det bra?
I villorna, trädgårdarna och
scoutgårdarnas samlingsrum?

Poängpromenaderna,
studiedagarna med orientering.

Varför var det ingen som berättade då,
om den feta smutsen, det håglösa tittande på
klockan, prostitution, missbruk och hot?

Jag inser att jag har fastnat i en monoton
rörelse med händerna.

Tvålen tvingas runt, runt i handflatorna.

Första samtalet

Första gången dom ringde
satt jag
vid telefonen och väntade.

5 mil i hög fart genom den höga snön.

Dom mötte mig vid parkeringen.
Dom sa:
Det enda Hon kan säga är ditt namn.

Jag tyckte ändå du såg glad ut
någonstans långt därinne
bakom blodet
knark och alkoholdimmorna.

Du vägde nästan ingenting när jag bar dig till bilen.

Vaggvisa

När kvällen kommer
tvättar jag omsorgsfullt mitt ansikte
med tårarna från alla de människor
jag svikit.

Porerna masseras och smörjs in
noga med ljudet från steg som
en gång ekat i min trapp.

Varsamt lägger jag håret.

Långa testar, med spolar gjorda
av alla de hårda ord jag kastat i ansiktet
på människor
som jag en gång älskat.

Sova

Sömnen, jag åkallar dig!

Det lilla huset

Jag kunde inte ens stå raklång i det där lilla huset.
Det var som en teckning.

Lukten av den buckliga

Opel kadetten

rostflagorna måste ha regnat runt den.

Att köra så många mil utan att ens kunna

stå på benen.

När jag föll omkull på gårdsplanen

pudersnö som virvlar upp.

När jag bad dig gifta dig med mig

såg jag för allra första gången

något som liknade uppgivenhet i dina ögon.

Minns forfarande fontänorgasmerna

brädgolvet

drogerna

kylan.

Jag var borta innan du vaknade.

Det tog 12 år innan vi hördes av

efter det.

Jag åker fortfarande till det där huset ibland

och röker en cigarett

som en seriemördare behåller souvernirer från sina offer.

Ringarna

En yrkeskriminell har däckat på min soffa.

En strippa kaskadkräks bakom badrumsdörren.
Vet inte vad jag har fått i mig?

Jag minns att jag tänker:
"Jag vet i alla fall var jag gömt våra förlovningsringar".

Om några timmar går jag till jobbet.
Ingen vet någonting om mig.

Ensamhet

Jag gick in i ett mörker
som heter Ensamhet.

Trodde inte det fanns någon här.
Att jag var ensam.

Men jag hör andetag

dom överöstar
mitt av rädsla högt pulserande hjärta.