Vaknande stad.

Silhuetter utefter bergets rand.
Tornar fram krökta i motljus.

-"Titta, det är människor!"

Dessa myror med sin packning
som möter en ny dag.
Återigen en strapats.

Här finns inget mellanläger
på den efterlängtade platån.
Ingen proviant
eller tröstande sovsäckar.

Det finns inte ens ett äventyr
eller något hjältemodigt över situationen.

Stretandes upp för bergskammen.
Kunde vara vilken stad som helst
var som helst.

I en bil i en bilkö eller dragandes
en trött häst efter landsortsvägen.

Inte ens någon som utbrister;

-"Titta, dom är människor!"

En.

En enda önskan kvar.
Din hand på min kind.

En enda dröm.
Ditt finger tystar mina läppar.

Finns ändå inga ord
som behövs sägas längre.

I det här rummet
upphör regler
såsom vi hittills lärt oss.

Ett enda liv nu.
Låt det vara för evigt.

Stäng in oss.
Vi är galna jämfört med er.

En enda önskan nu.
Dina läppar mot min panna.

De nätterna

Ibland lånar jag någon av er.
En kort stund bara.

Det känns ungefär som att
gå in i ett mindre rum
eller provköra en bil.

Jag försöker inte göra det
för ofta.
Nån gång då och då bara.

När kramperna är för starka.
Värken för stor.

Då lånar jag någon av er,
bara en kort stund.

En natt.

Vi gör ingen stor affär utav
det hela.

En natt.

En enda natt
av de tusen år jag tvingats hit.

Resande

Jag bar dig med mig överallt.
Som ett halsband,
som en tatuerad tår.

Som en längtan efter bikt.
Som ett foto från en underbar barndom.

Man kunde känna igen den
krökta ryggen så fort
jag kom in i ett rum.

Båda händerna försiktigt
kupade.

Jag bar dig med mig överallt.
Långt innan jag hört din röst
eller sett ditt ansikte.

Som en slipad kniv.
Som ett återfall
en våldtäkt eller en död fågel.

Du visste hela tiden att du
var på resande fot.

En resande.

Men din väska var alltid tom.
Jag låg där.

Gå till sängs

Blås ut ljusen,
gå till sängs.

Som för tusentals år sedan
i din grotta.

Ingen ser dig där du går.
Din ande är redan borta.

Kratta askan,
lägg till rätta.

Blås ut ljusen,
gå till sängs.

Som från början innan
stål, microchips o soyabacon.

Ingen hör dig nu
din röst är redan fadda ekon.

Kratta askan
lägg till rätta.

Det finns inga öron än
som kan höra sången från ditt hjärta.

Patina

Jag tror inte på någonting längre
ändå minns jag dig från tre tidigare liv.

Allt måste vara helt
nytt
repfritt.

Inga sprickor, ingen flagnad färg,
ingen rost.

Allt måste vara perfekt.

Jag har lagt alla dina ärr och födelsemärken
i en liten sammetslåda.

Allt måste vara nytt.

Massor av sprickor, flagnad färg
och rost.

Du känner mig.

För spelets skull.

Vi spelar spelet för spelets skull.
Vem fan bryr sig när man e full?

Snacka skit o prata strunt,
lova stort o hålla tunt!

Vi spelar spelet för spelets skull.
Gör va som helst för o få ett knull.

Människan är både fattig o ful.
-"Nån gång måste man väl fan få ha kul?"

Och spela spelet för spelets skull.
-"Låt oss nakna ramla omkull!"

-"Vi är ju samma du o jag!"
Ibland helt galet stark,
ibland sjukligt svag.

Inget fel att vara människa
här på jorden.
Vi är ju ändå bara apor
om det inte vore just för orden.

Så välj nu själv vad just du ska göra,
vad du vill säga
och vem som skall få höra.

Och spela spelet för spelets skull.
Kom ihåg; Din nästa är din like helt o fullt.

Slipa ditt svärd noga o hett,
låt dina tårar blandas med svett.

Ha mod att falla, ha mod att se

på nytt det du redan sett.

Spela spelet för spelets skull.
Och gör det väl!

Men lilla apa glöm ej din själ.

Grävarna

Detta evinnerliga grävande
spadtag
spadtag
spadtag.

Alla är bara ord.
Orden har blivit ingenting.

Spadtag.

Ansikten som far förbi.

Spadtag.

Ingenting har blivit ord.

Den ofrivilliga gemenskapen.

När man återuppstår från dom döda
får man en aning annorlunda
nyans i ansiktet.

Det är inte helt enkelt
att upptäcka.

Ibland känner man igen dom
på hur dom utalar vissa ord.

Det är inte helt enkelt.

JAG har återuppstått från dom döda.

JAG har en lite annan nyans i ansiktet.

Ibland utalar jag ord på ett visst sätt.

Vi känner igen varann.
Vi känner varann.

Det är inte helt enkelt.

Snickeri

Vi har disskuterat det där utjämnandet
tusentals gånger.

Mellan svart och vitt,
mellan sorg och glädje.

Hur mycket medbrottsling är man
i sitt eget öde.

Hur många gånger kommer allt igen.
Hur rädd är du för att bli likgiltig.

Som stämjärn i ek, utjämna, utjämna, utjämna.

När allt är slut, vem räknar spånen.

Vem skall se det du redan sett
nästa gång.

Mika

Ditt skratt börjar i ditt hjärta

det är därför det inte låter som
något annat jag tidigare hört.

Jag har det på band bakom min
näthinna.

Hur musklerna längst ut i dina
läppar inte kan stå emot.

De små, små ryckningarna i ögonen.

Din unga kropp så rofylld på min säng.

Jag har sparat allt det där.

Som tändstickor.

Mötet

Jag har aldrig mött någon av er sort
tidigare.

Allting är nytt.

-"Hur hälsar man på erat språk?"

Inte ens detta går att förstå
avståndet är för långt.

Jag hoppar upp och ner,
viftar med armarna!

Ingen reaktion.