Reskamrat.

När du har gått.

Jag samlar upp dina
långa silverhårstrån,
ett och ett.

Jag undrar om du lät
dom falla med avsikt.

Du sov helt stilla.

Du är min reskamrat,
jag reser med dig.

Till ett bättre ställe.

Tyst.

Men nu är jag tillbaka.

Du har gått.
För den här gången.

Känns så ovant,
så ovärdigt
att få komma hem.

Gå inte.

Varje gång vi möts
du säger:
-Nej, gå inte.

Hur hamnade vi här?

Varje gång vi möts
du säger:
-Nej, håll om mig.

Hur hamnade vi här?

I centrum av all världens omöjlighet.

Helt ensamma tillsammans.

Det var inte till den här platsen
jag önskade oss.

Lova att minnas det.

Gå inte.

Önskar mer.

Vi får inte le.
Inte skratta.

Inte röra vid varandra.
Hålla om varandra.

Vi vet om det.

Inga snabba ögonkast.
Inga skratt.

Vi hade långa samtal
om allt det här innan.
Innan Dinosaurierna levde här.
Innan Gud.

Innan jag sett för första gången.

Dina handleder.
Tomteblossflisorna i dina ögon.

Vi får inte.

-"Hejda mig".

Vi säger det exakt samtidigt
utan att röra en min.

I nästa liv
hoppas jag
önskar mer.

Nästa gång
lovar önska hårdare.

Vuxen

Jag är vuxen nu.
Skriker
Jag vill ha dig.

Om man suddar ut
sitt förflutna blir allt
plötsligt så närvarande.

Och viktigt.
Oerhört viktigt.

Jag vill ha dig.

Jag är vuxen nu.
Betalar räkningar.
Tankar bilen.
Sköter mina tänder regelbundet.
Bryr mig om krukväxter.
Skriker.
Skriker, skriker, skriker.

Jag vill ha dig.

Riktning.

Ett ord
sekunder.
Ändrar liv.
Byter riktning.

Ändrar öden.

Ett ord,
fryser tid.
Ändrar ögon.
Byter riktning.

Lurar döden.

Inte en enda.

Så länge tillbaks jag kan minnas,
långt tillbaks i barndomen
har jag alltid varit extremt oberoende.

Jag visste precis var allt skulle
läggas,
i vilken ordning
ja till och med hur.

Ingen kunde ge mig instruktioner,
hänvisa mig.
Inte ens mina föräldrar.

Alla var som statister.
Liknande de pappfigurer
som brukar finnas i matbutiker.

Det var en berusande känsla.
Att inte behöva någon.
Ingen av er.

Man kan säga att jag blev
tidigt beroende
av att vara oberoende.

Att inte behöva
någon enda en av er.

Till exempel köpte jag
mitt första kylskåp
vid åtta års ålder.

För Svarta pengar.

Började röka.

Bodde ofta i en husvagn på tomten.
Spenderade dagar i skogen
eller i stan.

Du frågade om jag älskade dig.

Jag visste precis vilka ord som skulle
sägas,
i vilken ordning
ja till och med hur.

Resa

Jag blundar försöker minnas hur det kändes när du strök baksidan av din hand nedför min kind.
Det är ingen som ser mig nu. Ingen som kan höra mig eller se mina fantasier. Ett mikrokosmos i vardagen.

-Gillar du inte att resa? Margareta lutar sig över den slitna bänken. Hennes blåkläder stramar över extrakilona. Doften försvinner sakta ifrån mig. Värmen i kinden ersätts av den kalla oktobervinden blandad med cigarettrök. -Va? Näe...jag har det bra här. Svarar jag.

Älska mig.

Du säger:
-"Älska mig!"
Hälften befallande,
hälften bedjande.

Jag försöker inbilla, föreställa
mig hur det ser ut och låter
i ditt Universum

när jag svarar:
-"Jag kan inte..."