Vid Fronten

Hjärtat krigar alltid vid fronten.

Allra längst fram.

Det är där det händer,
det är där och ingen annanstans

kropparna faller med dova dunsar
mot marken.

Där hittar du de modiga,
de dumdristiga,
de som bara lyder order,
de som inte vet bättre.

Maten är dålig,
ingenting värmer,
man kan aldrig någonsin slumra till
och man måste alltid vara på sin vakt.

Men vi har en speciell jargong,
ett sätt att tala med varandra
som inte många andra förstår.

Hjärtat krigar alltid vid fronten.

Där blodet fortfarande är varmt
mot dina fingrar.

Där du hör kroppar
dunsa dovt mot marken.

Ingenting kvar.

Det finns ingenting kvar att säga,
inga ord finns kvar.

Du vet inte vem du är längre,
inte vem du var.

Vart du reste ifrån,
var någonstans du kom fram.

Känner inte din spegelbild,
minns inte längre ditt namn.

Mäniskor nickar och hejjar,
alla verkar dom känna dig.

Fast rösterna låter som ja
så viskar blickarna nej.

Det finns ingenting kvar att säga,
inga ord finns kvar.

Bara ett eko, ett mantra:
"Jag/älskar/Dig!"

Bara idag.

Ett liv kan inte mätas
i långt eller i kort.

Det är vad man hinner göra
innan man far bort.

De ord som man hann säga
de kramar man hann ge.

De ögonblick man sparar
de under man hann se.

Ett liv kan inte räknas
efter ursprung eller sort.

Det är hur mycket du
hann älska innan du for bort.

Beredd

Från och med nu skiter jag i all historia.
Ignorerar tusen år av kultur.

Här mittibland alla avgaser,
våldtäkter och sopberg.

En sekund i taget.

Förlorad.
Drogad.

Men förklara för mig varför det skulle
finnas någon mening med att bry sig
om allt som redan har hänt.

Att lära av historien.
Bajs.

En sekund är tiden det tar att
se dig djupt in i ögonen.

Jag är beredd.

Beredd att ge allt en andra chans.

Kniven

Här är kniven,
som skär bort
alla era namn från mitt hjärta.

Ni ska glömmas
och glömmas bort

och även det skall glömmas.

Här är kniven,
som delar världen
i två delar.

Här är kniven,
som dina fingrar
slutit runt.

Här är kniven,
som får dig att gå
upp på morgonen.

Kniven jag använde
för att karva bort
ditt namn.

Du
kan aldrig glömmas bort.

För en gångs skull.

-Får jag titta? Hon lyfter lite på min tröjkant. -Javisst, säger jag. Hon lyfter lite försiktigt, -Coolt! Hon låter fingrarna följa linjerna utefter min tatuering. Hennes hår är candyred. Lyser som ett stoppljus bland dom övriga bargästerna. Hon är kraftig och igentligen inte alls min typ. Det hänger ringar i näsan, ögonbrynen, läpparna båda kinderna är punkterade o en sten är placerade ytterst på staven på varje sida. Det får henne att se ut lite som en fisk.
Medans jag hör min röst artigt svara på hennes tilltal lägger jag märke till att hon har en rejält tilltagen "hylla". Jag har aldrig varit särskilt mycket för stora bröst men tanken om hur det skulle vara att komma över just dom här hinner susa förbi i min hjärna.

-Jag är inte den du tror, säger jag plötsligt. Hennes tungt sminkade ögonfransar nästan nigar. -Nähä vem är du då? Hon ler. -Det spelar ingen roll, jag vill bara knulla, säger hon. Nu hör man att dialekten en gång varit norrländsk. -Jag har lite kola också! Jag funderar på varför hon släpat med sig och parkerat sin stackars fem år yngre pojkvän några bord bort. Han ser ut precis som Kleerup. Läskigt
Jag sitter inte på nån fräsig krog på Stureplan utan en liten kvarterskrog i en förort till Göteborg och det slår mig, lite sorgset, hur kass och förutsägbar den här lilla bubblan till värld jag befinner mig i har blivit.

-Vi skiter i det, säger jag lite slappt. -Jag orkar fan inte. Det är en lögn. Jag har helt enkelt tankarna på annat håll. Anneli, vem fan är hon?
Jag sitter där i min egen alkoholdimma som efter tjugo års supande känns oerhört slentrian.

Ansiktena som viner förbi, grabbarna som stöter till mig när dom försöker lägga sin beställning i hopp om att få igång lite gruff. Tobias bakom baren. Blicken vandrar som en hök, full koll. Drinkar blandas och öl slungas ut i ett rasande tempo. Konstigt nog får jag alltid mina drinkar utan att behöva säga någonting. Bra kille Tobias.
När jag går skakar jag dörrvaktens hand. I min hand ligger en ihopvikt hundring. Är det något jag lärt mig så är det att hålla sig väl med dom lokala vakterna. Särskilt på mindre ställen.

Samtidigt som jag ser min svart taxi glida upp utanför entrén känner jag Röda Norrländskans arga blick i nacken. Det sista sms:et från Anneli kom för två timmar sedan.

Lustigt nog är det med en triumferande känsla som jag äter min ljumna mosbricka hemma vid köksbordet. Två Ipren, en sömntablett och ett stort glas O´boy.

Jag är stolt över mig själv. Jag sa nej. För en jävla gångs skull.

Lova allt.

Falska ord.
Falska leenden.
Falska kramar,
handslag.

Djupa blickar.
Lovar allt.

Klättra hit,
kräla dit.

Tro på mig.
Skär mig.

Leenden,
handslag, kramar.
Ord.

Lovar allt.

Att lova allt.

Hopp

Ge mig hopp,
ge mig hopp,
ge mig hopp.

Din varma kropp.

En droppe blod.

Inga minnen.

Bara din röst
och bara bröst.

En droppe blod
och din varma kropp.

Ge mig hopp,
ge mig hopp.
Ge mig hopp!