De ovalbara.

På skolgårdarna,
busshållplatserna,
kontoren,

inuti fotvårdssalongerna
och fabriksmatsalarna.

Du kommer alltid
bli vald sist
så länge du låter dig väljas.

Dina vackra händer
betyder ingenting för mig längre.

Ingenting.

Från och med nu.

Tankar vi våra hjärtan med
främlingars rädsla.

Från och med nu.

Är du vald.

Till De Ovalbara.

Till nästa.

Fingrar
som för inte så längesedan
förts genom ditt hår.

Skriver nu
boken som inte
kommer att läsas
av särskilt många alls.

Med bokstäver
inte kända av
många.

På ett språk som
inte längre talas.

Människor som
inte många minns.

Men fingrarna
minns
strukturen
ja till och med doften
av ditt hår.

Till nästa Big Bang.

Mount Everest.

Här i min ensamhet
bestiger jag Mount Everest.

Det är min hand som skall få
fäste vid toalettstolen.

Här i min ensamhet
spolar jag isen i en Olympisk arena.

Det är mina spyor som skall
torkas upp.

Här i min ensamhet slår jag
Världsrekord på 100 m.

Det är min kropp som skall
flyttas från badrum till kök.

Här i min ensamhet
får jag Nobels fredspris.

Jag har sagt till någon att jag älskar.

Här i min ensamhet
komponerar jag musiken
till filmen som förändrar allt.

Avbilderna.

Du bygger mig.

Till din egen spegel.

Ska jag säga tack
för att du tog dig tid?

Vi.

Dom där avbilderna.

Håller ihop.

Som en tejplagad
engångskamera i fotografens hand.

Så himla långsamt.

Ibland känns det
som om du dör
så himla långsamt.

Och fastän det är något som
inte stämmer nu
när du säger att du är så lycklig.

Och fastän att allt är så bra.

Så är du ändock
mitt i all denna förnekelse
så plågsamt levande.

Är det kanske det jag älskar
mest hos dig?
Din vibration gentemot universum.

Motståndet.
Revolutionen.

Du kommer aldrig
att dö i mitt hjärta.

Det är jag
som måste födas på nytt.