Eightball.

Jag vet att det är höst. Är dock inte lika säker på om året är 91 eller 92, men och andra sidan så är det väldigt mycket från dom här åren som är höljt i oklarhetens dimma. Hur som helst jag är knappt tjugo år gammal och helt övertygad om att jag kan vara, eller snarare MÅSTE vara en fullfjättrad alkoholist om jag skall lyckas med mitt måleri och mitt skrivande och det skall lidas. Min gud vad det skall lidas.

Detta innebar förutom att genomlida ett jobb som bensinstationsbiträde sex dagar i veckan även att supa minst två, helst tre dagar i veckan. Mina idoler var inte Patrik Sjöberg eller Ben Johnson. Det var Bukowski, Tom Waits och Ulf Lundell. Hårda snubbar. Snubbar som visste vad det handlade om.

Jag tror jag och min brorsa tagit polaroidkort och försökt kopiera samtliga pocketframsidor av Bukowskis romaner. Nog om detta. Det är höst och jag står och röker på en busshållplats en snögloppig Söndagkväll i November. Jag är inte otränad. Jag har hållt på i sju år nästan. Jag är en riktig jävla gröngöling! Men själv tycker jag att jag är världsvan, belevad och nattens Kung och jag är ensam. Jag är alltid ensam.

Jag väntar på en buss som skall ta mig till Göteborg centrum. Från busstationen skall jag gå ner till Vallgatan och mitt stamställe. Jag har varit där varje Söndag i snart sju månader och personalen morsar igenkännande på mig. Ken häller som vanligt upp en gratis whisky medan han blandar min Bloody-Mary. Jag försöker se stencool ut när jag sveper den.
Som om det var vardagsmat för en sån stenhård typ som mig. Inombords hoppar jag upp och ner av ren glädje att någon överhuvudtaget ser mig och bekräftar mig. Men det går ju självklart inte att visa om man är den coolaste Poet som någon gång gått i ett par skor. Carola kommer fram och ger mig en kram. Lite snabbt sådär i förbifarten, inte poppis att visa för chefen att man är för mycket kompis med gästerna. Fan va fräck hon är! Jag kan fortfarande minnas hur hennes parfym luktade och hur jeansen smet åt runt hennes lår.

Jag blir förmodligen varmare inombords av hennes snabba, i förbifarten, halvkram än utav gratiswhiskyn. Första gången Ken ställde fram en sådan stammade jag på min "världsvana" engelska; öh, men, noo, I dont order. Det var första gången jag fick höra det Australiensiska talesättet -"Never spit a giving Horse in the mouth". Spotta aldrig en givimild häst i munnen, eller ja, ni fattar ju själva. Det gjorde jag inte heller, inte på många, många år.

Jag dricker min dubbla Bloody-Mary. Jag dricker det av en enda anledning. Låten "Bartender" från plattan "Utanför Murarna" av Ulf Lundell. Den låten hade gått rakt in i mitt tjugoåriga krossade hjärta och jag var inte sen att efterhärma mina Idoler och hoppa på varenda ett utav de tåg som gled in på min station. Jag satt där och njöt av att Carola var hemligt kär i mig (yeah right!), att jag själv var olyckligt kär i saxonfontjejen och att jag så cool och olycklig. jag njöt av att jag VAR någon. Att jag hade min egen barstol, att bartendern gav mig gratis shotar och tände mina cigg ibland. Av att jag aldrig behövde beställa utan så fort mitt glas var tomt så kom där ett nytt. Givetvis inte gratis men ändå.

Jag njöt av att Carola ibland hjälpte mig att spy och pissa. Jag njöt av att hon smusslade in mig på efterfester och klubbar och att jag var någon. En töntig kuf med min gamla slita skinnrock och fortfarande tonårsfinnar i ansiktet som trodde han var Ernest Hemingway. Fan så helt jävla lost.

Jag sitter där och tränar på att vara Mr. Cool. Mister Brustet hjärta. Mister Know It All.
När en tatuerad arm med tillhörande ärrskadad hand dunsar ner i bardisken ijämter min 4:e Bloody-Mary så att det lilla gröna selleribladet hoppar upp ur glaset, lägger sig på marlbororöken och gör en loop för att landa bakom baren på den skärbräda det nyss lämnat.

Bara dunsen i sig är så oväntad att jag håller på att sätta mitt stencoola adamsäpple i halsen.
-"Spela. 500". Den här ärrade hårdingen viftar med sin biljardkö upp i ansiktet på mig så att jag får blått kritdamm på mina flaskbottnade Nicki Lauda glasögon.
Det är en kort kille det här. Jag har sett honom förut. Han har långt hår nästan ner till röven. Några små ganska dåligt utförda tatueringar på underarmarna samt ett ärr på höger kind. Jag hade sett honom spela skjortan av hur många som helst på det där slitna biljardbordet de senaste månaderna och han är duktigt. Själv är jag urusel på biljard.

Jag slår en snabb blick runt baren och ner mot de två nötta borden samtidigt som jag ser hans senaste motståndares ryggtavla på väg ut genom dörren. Jag inser att det helt enkelt inte finns någon annan än just mig att spela emot. Han lägger inte ens upp pengarna när han trycker i femkronorna för att få ut bollarna. Han vet att han skall vinna. Det är nog förmodligen det enda vi har gemensamt. Vi är där för att slå ihjäl tid både han och jag. Och nu ska vi tydligen spela biljard också.

Jag gjorde några lama försöka att förklara att jag inte hade tid, och att jag var där för att "supa". Men under tiden jag försökte hitta min John Wayne röst och stamma så var han redan på väg ner till bordet. Det fanns inte på kartan att inte spela om jag utrycker mig milt.

Det är Eightball som skall spelas. Vilket är tur eftersom jag vet hur det går till. Jag unnar mig ett inombordsleende när jag världsvant försöker krita min skeva kö med darriga händer eftersom jag vet att jag åtminstone inte kommer att behöva anstränga mig för att förlora.

Jag får äran att spränga eftersom den riktiga Mr.Cool skall dricka upp sin sprit och tända en cigg. Jag får till en hyffsad stöt i alla fall tycker jag att det låter så på ljudet av bollarnas skarpa knall mot varandra.
13 går i. Jag har randiga 9 till 15. Eftersom jag har fullt upp med att försöka stå så rak i ryggen som jag bara kan och samtidigt se världsvan och avslappnad ut så missar jag nästa stöt som bara gör tre vallar och sen stannar menlöst i bordets högra hörn.

Den riktiga Mr.Cool verkar ganska nöjd med detta. Han har hunnit dricka upp sitt smala shotglas med oidentifierad sprit och tänt sin cigg. Han har till och med hunnit ta en rejäl klunk av sin nyupptappade öl.

Han stegar fram till bordet. Jag vill minnas att han hade cowboyboots med sporrar eller åtminstone att det var så det lät när han vaggade fram. Lila 4 blir hans första. Men nästa stöt missar han. Det är den förhatliga gröna 6:an som tar på insidan av vallfickans kant. Det ser ut som bollen är nere i hålet för att sedan blixtsnabbt ändra riktning och studsa ut mot bordets mitt igen. Han hakspets sjunker ner lika blixtsnabbt.

Jag har i smyg sett den här killen spela ut nästan samtliga matcher i en enda omgång många kvällar tidigare. Ja nästan alla om jag skall vara ärlig. Denna övernaturliga bollrutt får honom helt ur fattning. När han vänder sig om mot sin ölsejdel blåser han ut cigarettrök ur näsan som en tjur i en tecknad film. Han kisar som om ena ögat var fullkomligt asförbannat och det andra bara förvånat. Underligt. Det som händer sedan är än mer underligt. I nästföljande stöt sänker jag alla mina bollar utom en.

Den riktiga Mr.Cool är INTE nöjd. Under de fem stötar i följd som jag precis presterat har han hällt i sig sin öl, beställt en ny och säkert rökt två cigaretter. Han kokar. Jag känner mig som jag rodnar. Hela huvudet är varmt. Detta går åt helvete tänker jag när han bara lyckas få ner en innan han missar sin andra stöt. Det är 6:an igen! På nästan exakt samma sätt. Det ser ut som den perfekta stöten. Men bollen går tillbaka ut igen. Kanske blir hans aggresion omvandlad till en underlig skruv i kön eller så är det någon annan oförklarlig kraft. Gud kanske tycker han vunnit för många Eightballs i sitt liv? Jag vet inte.

Det jag vet är att det sätter mig i en jävligt knivig sits. Om jag spelar för dåligt och uppenbart försöker "ge bort" vinsten skulle han bli helt fly flångande galen. Om jag vann? Jag tror inte han skulle bli direkt gladare av det om man säger så.

Jag tar en så stor klunk av min öl som min mun bara kan rymma för att att köpa mig lite tid. Det blir så mycket så att det till och med blir svårt att svälja. Kolsyran river med sig rester av Bloody-Mary arom från insidan av kinderna. Blandningen virvlar runt i munhålan, halsen, på väg ner mot magen. Jag tänker på Bukowski, Lundell, Tom Waits. Vad skulle dom gjort? Svaret blir "The Show must Go On!". Bara släppa taget och låta det ske som sker.

Jag har bara 10:an (och självklart 8:an) kvar. Man hör bara den dova dunsen när den slickar sig ner i bordets högra hörnficka. Jag är som uppfylld av en kraft och jag betraktar mig själv uppifrån ungefär som man kan göra när man har hög feber. Den vita stötbollen rullar snällt tillbaka och lägger sig perfekt framför åttan.
I ögonvrån ser jag den riktiga Mr.Cool´s ögon stå ut som pingpongbollar.

Som jag minns det så var stöten helt ljudlös, precis som glidet på mattan, hur bollen upprepat snurrar runt, runt när den går i samma ficka. Det var som att stänga dörren till ett helt ljudisolerat rum.

Jag vågar inte ens titta på den riktiga Mr.Cool när jag ställer tillbaks min kö i köstället. Och jag är så bombsäker på att få hans kö eller ölglas rakt i nacken när jag går de två trappstegen upp till baren att jag inte ens vänder mig om eller säger ett enda ord till honom.

Jag bara sätter mig på min barstol och ser hur Ken börjar blanda en Bloody-Mary. Jag undrar om jag kommer att hinna smaka på den innan första slaget kommer och om Janne i dörren kommer att hjälpa mig.
Tveksamt. Janne har vad jag kunnat se tidigare varit ganska bra kompis med den riktiga Mr.Cool.

Mycket riktigt. Slaget kommer innan jag hinner ta första sippen på min drink. Slaget är hans hand rakt ner i bardisken och den här gången hoppar halva innehållet ut med ett splash.
Hela handlflatan platt mot disken med hyffsad fallhöjd och hela hans förnedrade Mr.Cool manlighet i.

Jag hoppar till. Men innan jag hunnit komma till fattning och förbereda mig för att åka på storstryk så är han redan nere vid borden igen.
Han låter högerhanden glida utmed vägghyllan där tomma och kvarlämnade ölglas står och dom rasar som kraschande dominobrickor i golvet en efter en.

Jag tror han sparkar till dörrposten, och ja han har cowboyboots, när han går rakt ut i den snögloppiga Novembernatten. Han bara muttrar något när han går förbi den enorma Janne.

Jag tänder en Marlboro och drar överarmen över min panna för att få bort kallsvetten medan Ken i ett försök att vara snäll kompenserar min halvt utspillda drink med att hälla vodka i det som är kvar direkt från flaskan.

-"Nice played there Mate!" säger han och blinkar. I svettkondensen från Mr.Cools handlflats avtryck ligger de skrynkliga hundralapparna. Jag hade under spänningen och av rädslan helt glömt bort att vi ens spelat om pengar.

Resten av drinkarna den kvällen var verkligen gratis. Finns inte så mycket mer minnen från den kvällen förutom att Carola drar in mig i en taxi och att jag får ligga över allas knän på väg till "klubben". Det var även den kvällen som jag för första gången fick se två kvinnor ha sex med varandra på en krogtoalett med egna ögon.

Det var inte sista gången jag såg två kvinnor ha sex med varandra.
Men det var sista gången jag spelade biljard om pengar.

Riktlinjer.

Hur förklarar jag för dig
att jag inte hör hemma här.

Finns inga regler för sånt.

Finns riktlinjer för adoption,
könsbyten,
skiften av tomträtter,
traktamenten,
arbetsrätt.

För hantering av miljöfarligt avfall,
utformning av trafikskyltar,
byggen av offentliga toaletter,
innhållsdeklarationer av
livsmedel.

Men inte för sånt.

Inte för hur jag skall försöka
förklara det oförklarliga.

Bedrövligt.

Det är bedrövligt
att inte kunna hata dig.

Eller ens förtränga dig.

Att du andas samma luft,
ser samma himmel
eller ens tar del
av samma snedvridna nyhetsrapportering.

Blir bara en smärtsam påminnelse.

Ungefär som när man reser runt i USA
och ser alla pråliga minnesstatyetter
från slag som för de allra flesta
utav oss

helt och hållet saknar mening.

I fortsättningen svarar jag:
-"Bedrövligt".

Obemärkt.

Jag var så naiv
på den tiden.

Jag visste inte

att varje gång din
hand vidrörde mig
då stal du ett ord.

Mitt språk har blivit mindre
utan att jag ens märkte det.

Väntan.

Varje dag ett krig.

Varje dag nya rekryter,
soldater.

Varje dag nya transporter
till skyttegravarna,
leran.

Varje dag väntan.

Nya fångar, inskrivningar.
Personliga tillhörigheter som
skall lämnas in.

Sedan väntan.

Varje dag nya advokater.
Mellanchefer.
Papper som skall fyllas i.

Hår som skall klippas.
Oljetråg som behöver bytas ut
i väntan,
väntan på ett enda ord.

Ett enda ord av kärlek.

Bara en.

Eftersom jag vet att du
aldrig skulle tro mig.

Så skriver jag allt det här
på en lapp.

"Det fanns bara en".

En lapp intrampad i
Gothia Skybars
heltäckningsmatta.

Vi lever inte i en tid
för runstenar direkt.

Jag vet att du aldrig skulle
tro mig.

Men jag gjorde det.

Skrev det.
Varje bokstav med
med ett minne av din hud.

"Det fanns bara en".

Glöm inte.

Glöm inte
sol mot ditt ansikte.

Glöm inte
regndroppar mot din panna.

Glöm inte
en perfekt mogen persika.

Glöm inte
en dag skall du inte vakna.

Glöm inte
försöka hinna
säga Allt.

Testamente.

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Sjung, sjung, sjung".

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Älska, älska, älska".

Jag skriver mitt
testamente i sand:

"Nu, nu, nu".

Urin

Tusentals droppar av
främmande människors
urin

som jag förflyttat med
mina skosulor.

Är det allt ?

Mina misstag.
Min ofullständighet.

Mina innersta hemligheter.
Min Kärlek.

Spillts,
spridits
och kontaminerat.

Sjukdomar blommar ut,
läks och försvinner.

Är det allt ?