Tröst.

Jag vill känna en mycket gammal
kvinnas hand på min panna.

En urmoder.
Zigenarkvinnan.
Spådamen.
Världsalltet.

Och så som djuren söker vi
tröst

du och jag

är exakt dom samma.

I goda händer.

När jag vaknar upp
förklaras följande.

Dom bär iväg mig
och lägger mig på en sten.

Dom är kvinnor.
Dom tar hand om mig.

Heliga kvinnor får jag
förklarat för mig.

Jag är i goda händer påstås det.

I alla fall en.

I alla fall en.

När dagarna är slut
skratten
musiken med.

Då vill jag veta
att det fanns

i alla fall en.

Det skulle aldrig hända oss.

Maskiner som ger ifrån sig underliga ljud.
Ambulanspersonal som skriker.

Din kropp var så tung
när du skulle dö.

Alla lukter Tiotusen.

Och du pratade med mig
från andra sidan.

Säg vad ni vill.
Jag hör inget mer.

Det skulle aldrig hända oss.

Aldrig.

När skall du minnas
frågar du.

Jag svarar: Aldrig.

När skall du glömma
frågar du.

Jag svarar: Aldrig.

När det kommer till dig
svarar jag aldrig.

Hemtjänsten.

Hemtjänsten skramlar
sig igenom nätterna här

med enormt stora nyckelknippor.

Outsourcade och icke
fackföreningsanslutna

med hasande steg i
ödsliga miljonprograms
trappuppgångar

som med en viskande
konstant påminnelse

om att ingenting
av det vi har nu
varar för evigt.

Kalle Anka näbbar & pappersmasker.

Dina tänder runt ett äpple.
Som ett minne
hastigt fladdrande förbi

från den tiden du kunde
tala.

Öden spricker upp
och delar sig
likt landmassorna
då

för tusentals år sedan.

Hur länge skall du
bära runt Kalle Anka näbbar
och pappersmasker.

Läppar som inte orkar ljuga.

Dina tänder runt ett äpple.
Flyktigt som en kyss
skulpterad i bensin.

Aldrig -Hej då.

Jag skrek efter andarna,
jag hade redan gett upp.

Det som jag berättar nu
utspelar sig långt innan
vi möttes första gången.

Men jag minns det så tydligt.

Jag gav upp allt.
Jag erkände.
Jag la mina papper på bordet.

Kände min kropp bli tung.

Där i den halvmeter höga snön.
Tog jag farväl.

Av allt jag ditills hade känt,
av dig långt innan jag träffat dig.

Jag skrek efter andarna
för att jag visste att det
skulle bli vi två.

Jag erkände
när våra ögon möttes
att ingenting

skulle bli som förut.

Jag tog farväl.
Men sa aldrig -Hej då.

Igen.

Jag har drömt om det
i hundratals år.

Det känns som
det gjorde då.

Handen.

Alla de små, små händelser
som redan har utspelat sig.

Händer igen.

Du har drömt om det
i hundratals år.

Jag gör det igen.
Det som redan har hänt.

Någon annan.

Jag är med någon annan nu.

För att det går.
I stället för.

Det lindrar.
Det är så vi människor fungerar.

Det stör mig inte särskilt längre.

Den som du är med nu
vem är det

i stället för.

Nytt arbete.

Jag kommer ihåg
när du kom hem
och berättade att
du fått ett arbete.

Jag blev så glad.

Tills du berättade
att det låg i ett annat land.

Två timmar
senare var du borta.

Kilimanjaro.

Och åarna
och bäcken blev vårt öppna hav.

Och hembyggda cyklar
och Variflexbrädor blev våra motorcyklar.

Och hustaken
och hisschakten blev vårt Kilimanjaro.

Och Preppens folköl
och Röda Prince blev cigarrer och coctails.

Och Domusgympapåsen
och Kånken blev våra sjömanssäckar.

Och Göteborg var hela Världen.

Och den var vår.

Vårt Afrika.
Vårt Kilimanjaro.

Nästan glömt.

På den tiden

kunde jag dödat mig själv
för en natt tillsammans med dig.

Men det är så längesedan
att det är nästan glömt.

På den tiden
drack vi folköl
och funderade
på hur vi skulle vara
nu.

Kommer du ihåg
att vi glömde
komma hem.

Hemma hos Petri.

Alla du låg med
utom mig.

Köpa mer
blanda ut.

Det är nästan glömt.

Mitt i ett fall.

Alldeles nyss.

Dina läppar mot mitt öra.

Alldeles nyss.

Du sover tungt.
Hela rummet är varmt.

Jag vill inte röra mig.

Mitt i ett fall.

Inte än.

Det är inte färdigt än.

Jag påminns om det
varje gång jag hör din röst.

Känner lukten fortfarande.

Dina läppar.

Du sover.

Det är inte färdigt än.

Din kroppsvärme bor kvar i mig.

Hundraåriga träd

längst inne i våra
avlägsna skogar.

Trumpet.

Ångest
är trumpet toner

i hyllningsfanfaren
till Livet.

Vem annan än du.

Jag saknar dig.

Jag flyter sakta ur
mina skor.

Vem annan än du
skulle kunna varit mer
förutspådd.

Nu har folk gått hem.

Jag saknar dig med.

Värd.

Du har råd.
Du kan avvara.
Du har tid.

Att omfamna en främling.
Att se en osynlig.
Att lämna ett ord som tack.

Du är värd.
Du har tid.

Du är värd att ha tid.
Du är värd att älska.

Du är värd att älska att älska.

Nytt pass.

Sitter med mitt nya pass
i handen.

Låter fingrarna bläddra bland
sidorna.

Bilden är nytagen och fin.

Men vart bär resan hän
om man aldrig haft nåt hem.

Ivrigt.

På natten kommer gamla
vänner förbi.

Törsten,
hela hans gäng.

Sorgen,
alla hennes vänner.

Går upp
dricker litervis med vatten.

Ivrigt,
skvätter över bröstkorgen.
Köksgolvet.

Som en hysterisk kärring
försöker vifta undan irriterande flygfän.

Myror,

En oöverskådlig armé
av små, små myror.

De har ett stort projekt
på gång.

En uppgift som inte
längre kan vänta.

Hundratals, kanske tusentals.

Små, små ben
som går mot kärlek.

När du inte är hos mig.

Viska till mig.
Du viskar till mig.

Att ingenting finns längre.
Och att allt nytt föds i slut.

När du inte är hos mig
hör jag din röst

som viskar

att ingenting
finns på riktigt.

Nu.

Jag vill inte
att du säger

att du älskar mig.

Jag vill
att du gör något.

Som får mig att tro.

Detta har hänt.

Jag kommer ihåg
saker för mycket
länge sedan.

Det stör mig.

Att allt detta
har hänt.

Utan att någon
gav röst åt det hela.

Ärenden.

Jag går kärlekens
ärenden.

Som en brevbärare
ett blomsterbud
eller en bulvan.

Jag går kärlekens
ärenden.

Som en gårdshund
kattungar i en säck eller
barnhemsbarn.

Jag går kärlekens
ärenden.

Som en läkare
med dåliga nyheter
eller en VD på en
välbevakad bolagsstämma.

Jag går kärlekens
ärenden.

Från gård till gård.
I vått och torrt.

För att det inte finns
några val.

För att det måste göras.

För att vartenda ord
som sagts

måste sägas igen.

Lite mindre.

Jag behöver inte
ha dig längre.

Jag har redan haft dig.

På alla tänkbara och
otänkbara sätt.

Här inne.

Jag behöver inte vara
ägd längre.

Jag äger dig.

Eller åtminstone minnet av dig.

Och det enda
du kan göra åt det.

Är att minnas mig

lite mindre.

Sms.

Hej Baby !

Hoppas allt är bra med dig?
Detta kommer att vara så himla kortvarigt.
Vi måste vara rädda om det.

Den här lilla flamman.

Passionen.

En fågel som tvekande
skall ge sig av från fönsterblecket.

Men du vet redan om allt det här
så jag behöver knappast förklara nåt mer.

Jag ser det i sättet dina kläder formar hög
på golvet.

Sättet dina händer febrigt rycker i min kropp.

Strax stannar tiden.

Ses snart.

Spiderman.

Flyger från
hustak till hustak.

En mygga
som landar på människors
hjärtan och suger blod.

Du frågar vad jag heter.

Jag säger

du kan kalla mig Spiderman
eller nåt.

Stenen.

Alla de här tårarna

har bildat en airbag mellan det som
brukade vara du och jag.

Mellanrummet hänger
som en sladdrig kondom
längs våra kinder.

Vet du hur det ser ut
på såna som oss?

Vi som även utan ord
brukade kunna tala om allt.

Vattnet som urholkar stenen.

Vilka turister, kärlekspar,
flanörer

kommer att plocka upp oss
och ta med oss hem?

Det var jag.

Det var jag
som lade den första Järnvägen.
Handen mellan oss.



Det var jag
som tillverkade den allra första telefonen.
Rösten som sa: Jag älskar dig.



Det var jag som
uppfann hjulet.
Armarna som håller runt din kropp.



Det var jag som
skickade världens första E-mail.
Du läser orden du längtat efter hela ditt liv.



Nej, jag ljuger.

Det var du som gjorde allt det där.

De ovalbara.

På skolgårdarna,
busshållplatserna,
kontoren,

inuti fotvårdssalongerna
och fabriksmatsalarna.

Du kommer alltid
bli vald sist
så länge du låter dig väljas.

Dina vackra händer
betyder ingenting för mig längre.

Ingenting.

Från och med nu.

Tankar vi våra hjärtan med
främlingars rädsla.

Från och med nu.

Är du vald.

Till De Ovalbara.

Till nästa.

Fingrar
som för inte så längesedan
förts genom ditt hår.

Skriver nu
boken som inte
kommer att läsas
av särskilt många alls.

Med bokstäver
inte kända av
många.

På ett språk som
inte längre talas.

Människor som
inte många minns.

Men fingrarna
minns
strukturen
ja till och med doften
av ditt hår.

Till nästa Big Bang.

Mount Everest.

Här i min ensamhet
bestiger jag Mount Everest.

Det är min hand som skall få
fäste vid toalettstolen.

Här i min ensamhet
spolar jag isen i en Olympisk arena.

Det är mina spyor som skall
torkas upp.

Här i min ensamhet slår jag
Världsrekord på 100 m.

Det är min kropp som skall
flyttas från badrum till kök.

Här i min ensamhet
får jag Nobels fredspris.

Jag har sagt till någon att jag älskar.

Här i min ensamhet
komponerar jag musiken
till filmen som förändrar allt.

Avbilderna.

Du bygger mig.

Till din egen spegel.

Ska jag säga tack
för att du tog dig tid?

Vi.

Dom där avbilderna.

Håller ihop.

Som en tejplagad
engångskamera i fotografens hand.

Så himla långsamt.

Ibland känns det
som om du dör
så himla långsamt.

Och fastän det är något som
inte stämmer nu
när du säger att du är så lycklig.

Och fastän att allt är så bra.

Så är du ändock
mitt i all denna förnekelse
så plågsamt levande.

Är det kanske det jag älskar
mest hos dig?
Din vibration gentemot universum.

Motståndet.
Revolutionen.

Du kommer aldrig
att dö i mitt hjärta.

Det är jag
som måste födas på nytt.

Bara min.

Ibland ringde du
upp mig när någon
annan var inne i dig.

Jag vet inte vad
du ville åstadkomma
med det.

Annat än ett större avstånd
till din egen rädsla.

Och även om du inte kan
höra mig nu.

Så vill jag att du skall veta
att jag sörjer dig precis som
du var

bara min.

När drömmarna kom och gick.

Slutat drömma.
Slutat sova.
Jag är rädd.

Vakarnätter, väntarnätter.
Hur gick det till.

Du vet,
jag kunde hela människor.

Du vet,
jag kunde prata med Gud.

Då när,
mina händer var något annat.

Då,
när drömmarna kom och gick.

Nästan som musik.

Nästan som musik
sättet du grenslar mig på.

Nästan som musik
sättet du andas.

Nästan som musik
sättet du överger mig på.

Nästan som musik
när allt är borta.

Vet inte hur.

Det här vita rummet.
Världen.

Här formar jag rörelser
med munnen.
Ljudlöst.

Vet inte hur.

Armarna lyder inte.
Läpparna lyder inte.

Stoppa dig.

Och så,
läpparna som inte lyder,
det här vita rummet,
världen.

Vet inte hur.

Lika underbar som du.

Igår natt grävde jag upp
liket av en man
som varit bortglömd sedan länge.

Så jävla onödigt av dig.

Att stå till tjänst med spadar,
hackor och allt det där.

Livet var så mycket enklare utan honom.

Jag hade helt glömt av att någon
kunde vara lika underbar som du.

Det svåraste som finns.

Det här är enkelt:
Det är det svåraste som finns.

Att se dig
i ögonen och ljuga.

Klischér. Prat om väder.

Hela tiden omvägar.

Det finns ett brev
i ett bankfack
till dig.

Det här är enkelt:
Det är det svåraste som finns.

Tro.

Jag vill helt plötsligt tro på telepati.

Övernaturliga fenomen.
Att du är på väg hit nu.

Jag vill inte dö längre.

Är det för sent?

Att bli religös.
Helbrägdad.
Döpt.

Att kyssa din hals.