Bara min.

Ibland ringde du
upp mig när någon
annan var inne i dig.

Jag vet inte vad
du ville åstadkomma
med det.

Annat än ett större avstånd
till din egen rädsla.

Och även om du inte kan
höra mig nu.

Så vill jag att du skall veta
att jag sörjer dig precis som
du var

bara min.

När drömmarna kom och gick.

Slutat drömma.
Slutat sova.
Jag är rädd.

Vakarnätter, väntarnätter.
Hur gick det till.

Du vet,
jag kunde hela människor.

Du vet,
jag kunde prata med Gud.

Då när,
mina händer var något annat.

Då,
när drömmarna kom och gick.

Nästan som musik.

Nästan som musik
sättet du grenslar mig på.

Nästan som musik
sättet du andas.

Nästan som musik
sättet du överger mig på.

Nästan som musik
när allt är borta.

Vet inte hur.

Det här vita rummet.
Världen.

Här formar jag rörelser
med munnen.
Ljudlöst.

Vet inte hur.

Armarna lyder inte.
Läpparna lyder inte.

Stoppa dig.

Och så,
läpparna som inte lyder,
det här vita rummet,
världen.

Vet inte hur.

Lika underbar som du.

Igår natt grävde jag upp
liket av en man
som varit bortglömd sedan länge.

Så jävla onödigt av dig.

Att stå till tjänst med spadar,
hackor och allt det där.

Livet var så mycket enklare utan honom.

Jag hade helt glömt av att någon
kunde vara lika underbar som du.

Det svåraste som finns.

Det här är enkelt:
Det är det svåraste som finns.

Att se dig
i ögonen och ljuga.

Klischér. Prat om väder.

Hela tiden omvägar.

Det finns ett brev
i ett bankfack
till dig.

Det här är enkelt:
Det är det svåraste som finns.

Tro.

Jag vill helt plötsligt tro på telepati.

Övernaturliga fenomen.
Att du är på väg hit nu.

Jag vill inte dö längre.

Är det för sent?

Att bli religös.
Helbrägdad.
Döpt.

Att kyssa din hals.